Herr talman! Borgerliga politiker brukar vifta med
Kjell-Olof Feldts nya bok, eller kanske snarare
hans förra bok. Den aktuella boken heter Rädda
välfärdsstaten! och är ganska nyligen utkommen.
Det är kanske säkrast att jag börjar med att säga att
det finns mycket i denna bok som jag är djupt oenig
med Feldt om.
Men det finns också ett par avsnitt -- det ena
handlar om egenavgiften, och det andra handlar om
kommunerna -- där det finns anledning för mig att
citera Kjell-Olof Feldt och instämma i det han
skriver.
Han konstaterar här att den största sparposten i
Nathalieplanen, alltså regeringens långsiktiga
sparplan, gäller kommuner och landsting. Dess
innebörd är att om de kommunanställda skall ha
samma löneutveckling som genomsnittet måste
antalet anställda minska med 2 % om året under
resten av 90-talet. Sammantaget handlar det om
ytterligare 100 000 jobb som skall försvinna från
kommuner och landsting.
Feldt skriver så här: '' -- -- -- att regeringen har
ingen anvisning att ge om hur det skall gå till och
man kan starkt misstänka att finansministern själv
inte har en aning om vilka
rationaliseringsmöjligheter som finns och var
besparingarna kan ske.''
Feldt fortsätter: ''-- -- -- tvärtom har både regering
och riksdag ägnat betydande möda åt att beskriva
hur mycket mer och bättre service medborgarna
skall kunna hämta ur den kommunala
verksamheten. Skolan antas således kunna ta emot
ytterligare 200 000 elever fram till sekelskiftet och
dessutom bli Europas bästa, alla småbarnsfamiljer
skall ha rätt till kommunal barnomsorg.
Handikappade får nya rättigheter, kommunerna
förväntas utan anmärkningar klara av det starkt
växande antalet mycket gamla människor med
deras stora behov av vård och omsorg.''
Jag tycker att Feldts avrättning av de borgerliga
sparplanerna är förödande skarp. Den i särklass
tyngsta delen av regeringens stolta Nathalieplan
visar sig vara tom retorik. Dessutom skall
sparandet genomföras av andra, av de
kommunpolitiker som just nu är på kollisionskurs
med regeringen.
Svenska kommunförbundet har enigt över
blockgränserna i ett brev till finansutskottet i egna
ordalag riktat ''mycket stark kritik'' mot
regeringens tillämpning av den finansieringsprincip
som riksdagen beslutat om. Kommunförbundet
uppmanar oss här i riksdagen att själva följa vår
egen princip och alltså kompensera kommunerna
för de kostnader som blir följden av våra beslut.
Aktuella just nu är bostadsbidragen och
barnomsorgsgarantin, som tas upp i brevet.
Kommunförbundet har också, med Joakim Ollén i
spetsen, uppvaktat finansutskottet och uttryckt sig
mycket tydligt. Man kräver att kommunerna för det
närmaste budgetåret måste tillföras ca 5 miljarder
kronor för att klara de åtaganden som riksdagen
har beslutat om. Jag hörde också
Landstingsförbundets moderate ordförande Bengt
Mollstedt på radion i morse när han konstaterade
att det inte gick att fortsätta rationaliseringarna
inom vården på nuvarande sätt.
Nu skulle jag vilja fråga Lennart Hedquist hur han
kan tro att de egna partikamraterna Ollén och
Mollstedt i kommunerna skall klara av att
genomföra det sparande som regeringen inte klarar
av att åstadkomma själv. Eller handlar det här i
själva verket enbart om ett rollspel inför väljarna
och allmänheten? Satte sig möjligen Lennart
Hedquist efter den här uppvaktningen med Joakim
Ollén över en kopp kaffe eller vad det kan ha varit
och var rörande överens om att det här var de roller
som de skulle spela i valrörelsen? I så fall är det rent
och skärt hyckleri. Jag vill inte riktigt tro på det,
utan jag tror att Joakim Ollén är ärligt upprörd över
riksdagens behandling av kommunernas ekonomi.
Jag måste också vända mig till Per Olof Håkansson,
som i det socialdemokratiska särskilda yttrandet
riktar en förödande kritik mot den borgerliga
politiken mot kommunerna. Det sägs också där att
statsbidragssystemet är på väg att haverera. Den
här kritiken kan jag och Vänsterpartiet dela i allt
väsentligt. Ändå anser ni det inte meningsfullt att
lägga fram några egna förslag. Det uppfattar jag
som synnerligen märkligt. I alla andra frågor lägger
ni ju ändå fram egna förslag när ni har en radikalt
annorlunda uppfattning. Även om ni tror,
antagligen med rätta, att ni kommer att få stryk i
sådana voteringar, begriper jag inte bakgrunden till
att inte socialdemokraterna lägger fram ett eget
förslag.
I stället presenterar ni era förslag på
presskonferenser, senast i Göteborg, där ni
presenterade en rapport om kommunernas och
landstingens ekonomi. Det finns flera argument
mot att nu utlova stora höjningar av statsbidragen,
står det i rapporten. Men vem i herrans namn, Per
Olof Håkansson, har utlovat stora höjningar av
statsbidragen? De statliga bidragen till
kommunerna minskar i år med 15 miljarder och
med 9 miljarder nästa år. Ni har sagt att
kommunerna skall få mer pengar via AMS för att
stoppa personalminskningarna, men ni har
fortfarande inte talat om hur ni skall kompensera
kommuner och landsting för de ca 4 miljarder som
de tappar genom de återställda grundavdragen. Jag
frågade kommunpolitiker i Göteborg om den saken
efter er motion till finansplanen och fick intrycket
att ni skulle komma tillbaka med de förslagen i
samband med den reviderade finansplanen.
Ni säger också i rapporten att det måste göras en
omfördelning från rika till fattiga kommuner och
landsting och att ett nytt statsbidragssystem på ett
helt annat sätt än nu måste ta hänsyn till
storstädernas särskilda förhållanden. Vi är helt
överens på den punkten.
Det står också i rapporten att Göteborg skall få ett
tillfälligt stöd. Tydligen har Göran Persson utlovat
något mycket precist. Göteborg skall nämligen få
500 miljoner kronor. Det här tillfälliga stödet, som
det kallas, skall finansieras solidariskt av övriga
kommuner. Men varför lägger ni inte fram det
förslaget nu, och vad menas med solidarisk
fördelning? Har den sjuksköterska på Sahlgrenska
i Göteborg som Ingvar Carlsson hänvisade till i
debatten med Carl Bildt förstått att de ökade
resurser hon krävde för att kunna ge en mänsklig
vård är något som kan komma först 1996 och under
förutsättning att norrbottningar, jämtlänningar och
mölndalsbor avstår pengar från sina skolor och sin
sjukvård i en totalt sett krympande ekonomi?
De som har varit med när tidigare
omfördelningsförslag har slaktats -- senast var det
strukturkostnadsutredningens -- borde har lärt sig
att en sådan omfördelning är utomordentligt svår
att förankra politiskt hos den riksdagsmajoritet
som inte kommer från de tre storstäderna. Med
nuvarande usla ekonomi och sparprogram i de
flesta kommuner och landsting kan inte
omfördelningen klaras med nominellt oförändrade
och starkt realt minskande statsbidrag. Jag
erkänner gärna att jag inte kan kontrollera
Vänsterpartiets riksdagsgrupp och medlemmar i de
här frågorna. Jag undrar: Rättar verkligen Per Olof
Håkansson och andra socialdemokratiska
kommunpolitiker in sig i Göran Perssons led på det
sätt som det uttrycktes i tidningen Kommun
Aktuellt? Avstår ni alltså pengar i en krympande
ekonomi till oss göteborgare? Jag skulle gärna vilja
höra företrädare för de förlorande kommunerna
och landstingen redovisa sin lojalitet.
Inga-Britt Johansson från Göteborg m.fl. har
skrivit en utomordentligt bra motion om Göteborgs
kommunala situation. Jag saknar henne i den här
debatten. Jag skulle gärna vilja veta vad hon tror
om löftet om 500 miljoner kronor.
Jag efterlyser också ett stöd för vårt förslag till
kommunakut. Jag uppfattar att ni
socialdemokrater i själva verket tänker lägga fram
ett förslag om kommunakut i någon form, bl.a.
riktad till Göteborg. Varför kan då inte vi få stöd
för vårt förslag här i dag?
Självklart litar vi vänsterpartister på att
socialdemokraterna långsiktigt har en mycket
bättre plan än regeringen för hur kommunerna
skall ges ett rimligt utrymme att utvecklas. Men jag
vill ha ett klarare besked: På vad sätt avviker er
långsiktiga linje från Nathalieplanens? Hur skall
det faktum att ni inte reserverar er i dag tolkas? Ni
räknar ju i er politik med minst samma BNP-tillväxt
som regeringen. Hur stor del av detta utrymme
skall gå till kommuner och landsting?
Som de erfarna kommunpolitiker Hedquist och
Håkansson är vet de var problemen ligger. Med
robotars och datorers hjälp kan en industriarbetare
producera allt fler varor per timme. Också i stora
delar av den privata tjänstesektorn finns stora
möjligheter att höja produktiviteten med den nya
teknikens hjälp. Men lärarna och skådespelarna på
den kommunala barnteatern kan ju inte gärna prata
respektive spela pjäserna fortare. Och
vårdpersonalen på nattakuten kan och bör inte ta
blodproven snabbare på patienterna.
Skolan, kulturen och vården måste ha en stadigt
ökande del av både det nationella arbetet och av
nationalinkomsten, även om man nöjer sig med
oförändrade proportioner mellan privat och
kommunal förbrukning. Därför måste skatter på i
första hand höginkomsttagare nu tillåtas öka igen,
minst till ett belopp motsvarande skattereformens
uteblivna dynamiska effekter. Militärutgifter och
andra mindre angelägna statsutgifter måste bantas,
och socialförsäkringssystemen måste göras
billigare.
Det måste bli ett slut på dubbelspelet. Vi
rikspolitiker kan inte fortsätta att ställa krav på
ökad service och med ena handen dela ut medaljer
till skol- och vårdpersonal i världens mest effektiva
offentliga sektor samtidigt som vi tar från dem
pengarna med den andra.
Jag vill avsluta med att återge ytterligare några
rader från Kjell-Olof Feldts bok. Han skriver om
det janusansikte som staten har anlagt i sitt
förhållande till kommunerna. Han säger att
orsaken till att staten har anlagt detta janusansikte
är lätt att spåra. Så länge man bara talar om att det
är den anonyma massan kommuner och
förvaltningen som skall spara känner ingen väljare
sig personligt drabbad. Öser man dessutom på med
försäkringar om att alla de nya styrmetoderna och
privatiseringarna kan förena rationaliseringar med
bättre service och ökad personlig valfrihet, klarar
man sig undan besvärliga konfrontationer med
oroliga medborgare. I varje fall är förhoppningen
att problemen inte hinner bli så allvarliga att
taktiken avslöjas före valet.
Politiker i alla kommuner och landsting förenen
eder!
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttring i
finansutskottets betänkande.