Herr talman! Jag vill yrka bifall till finansutskottets
hemställan i dess helhet. Betänkandet handlar i
första hand om en reglering av det fortsatta
genomförandet av de tidigare beslutade
förändringarna i ekonomiska relationer mellan stat
och kommun, inte minst det nya
statsbidragssystemet och det nya
utbetalningssystemet.
Det är intressant att notera att socialdemokraterna
inte har någon partimotion i det här ärendent, inte
heller någon reservation till betänkandet. Alla de
socialdemokratiska kommunpolitiker som de
senaste åren hävdat att socialdemokraterna i
riksdagen skulle fördela mer pengar till
kommunerna för att dessa skulle slippa sitt
förändringsarbete har nu ingen tröst att hämta.
Ställningstagandet i denna fråga bekräftas nu också
av den rapport om kommunal ekonomi som en
socialdemokratisk arbetsgrupp intill partistyrelsen
lade fram i går. Därmed tycks verkligheten i någon
mening till sist hunnit i kapp socialdemokraterna.
Den tidigare verklighetsfrämmande retorik som en
del inom partiet ägnat sig åt får nu slutgiltigt läggas
på hyllan. Det går inte att trolla fram ytterligare
resurser på kommunsektorn på det sätt som man
tidigare antytt eller föreslagit. Kanske inser man nu
att kommunsektorns ekonomiska framtid avgörs av
den ekonomiska politik som bär den här
regeringens signum och som syftar till att göra
Sverige till en tillväxt- och företagarnation och av
att den politiken verkligen lyckas.
Man kan därför onekligen tycka att det borde vara
hög tid för mer av eftertanke hos
socialdemokraterna beträffande kommunernas
situation i dag och deras situation på 80-talet. Efter
årtionden av sjunkande produktivitet i
kommunsektorn kommer nu rapport efter rapport
om starkt stigande produktivitet i kommunsektorn.
Vi medborgare få alltså nu mer för varje kommunal
skattekrona.
Kommunsektorn som helhet har klarat sin
omställning påfallande bra. Det nya
statsbidragssystemet med dess tillåtande av nya
verksamhetsformer och lösningar, i kontrast till det
tidigare specialdestinerade och starkt reglerade
systemet, har tveklöst bidragit till detta. Självfallet
är det just krismedvetandet och de tydligt
begränsade ekonomiska ramar som regeringen satt
som haft avgörande betydelse.
Omställningsarbetet ute i kommunerna har
bedrivits samtidigt som landet varit inne i en djup
lågkonjunktur. Tänk om det i stället hade kunnat
bedrivas under överhettningsåren i slutet av 80-
talet! Socialdemokraternas oförmåga att i
regeringsställning då vidta rätt åtgärder har kostat
landet mycket. Det gäller också utvecklingen av
den kommunala sektorn.
Den stora och nödvändiga förnyelsen inom
kommunerna blev starkt försenad på grund av det
bristande handlaget hos socialdemokraterna och
deras regering. Det är i det sammanhanget, Johan
Lönnroth, intressant att nu ta del av Kjell-Olof
Feldts synpunkter på kommunsektorn. Johan
Lönnroth läste upp en del av vad Kjell-Olof Feldt
har skrivit. Låt oss samtidigt konstatera att det är
samme man som i hög grad bär ansvaret för att man
inte kom i gång med förändrings- och
förnyelsearbetet på 80-talet. Det hade naturligtvis
varit ännu bättre att genomföra det då. I och med
att förnyelsearbetet kom att fördröjas blev det ändå
inte mindre nödvändigt. Det var helt nödvändigt att
vidta åtgärder nu. Det råkade sammanfalla med en
svag ekonomisk konjunktur.
När nu socialdemokraterna presenterar förslag
framåt i tiden beträffande den kommunala
ekonomin, är det enligt min mening förvånansvärt
att de innehåller så litet av nytänkande och nya
förslag. Det är bara att konstatera att det är
gammal skåpmat. Man renodlar förslaget om att de
kommunala skattemedlen inte enbart skall
användas till den egna kommunens lokala service,
utan de kommunala skattemedlen skall kunna
användas också av andra kommuner. Enligt min
mening vore det logiskt att de kommuner som
behöver tilläggsresurser -- självklart finns det
sådana kommuner -- skall få det inom ramen för
statsbidrag så att det är staten som tillskjuter
medlen via en statlig beskattning. I det här fallet är
socialdemokraterna tillbaka i en renodlad Robin
Hood-modell, som innebär att vissa kommuner inte
får behålla de medel som de har utdebiterat för den
egna lokala servicen.
Johan Lönnroth berörde också
Kommunförbundets kritik av tillämpningen av den
s.k. finansieringsprincipen. En väldigt viktig punkt
i den kritiken har varit avräkningen av kostnaderna
för barnomsorg. Man kan med fog säga att
finansieringsprincipen, utifrån de beräkningar som
Kommunförbundet presenterade, inte tillämpades
på det sätt som vi tidigare varit överens om här i
riksdagen. Men då utgick man i
Kommunförbundets beräkningar från att
vårdnadsbidraget inte skulle komma att antas av
riksdagen. Nu antog tack och lov
riksdagsmajoriteten förslaget om vårdnadsbidrag.
Då ser kalkylen på det området helt annorlunda ut.
Herr talman! Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i de olika momenten i betänkandet. Jag vill bara
hänvisa till att det nu tycks råda en ganska stor
enighet om att de åtgärder som föreslås bör
genomföras ett övergångsår som detta.