Herr talman! Kjell-Olof Feldt bedriver en del
självkritik i boken. Jag tycker faktiskt att det är
betydligt intressantare att tala om framtiden och
den nu mycket svåra situationen i kommuner och
landsting.
Den starka produktivitetsökningen har i allt
väsentligt åstadkommits tack vare att personalen i
vården -- vårdbiträden, sjuksköterskor och
läkare -- och lärarna och annan personal i skolorna
helt enkelt har tvingats -- det har delvis varit
frivilligt -- att bära en betydligt tyngre arbetsbörda.
En del av den ökade produktiviteten har varit bra.
Annat har varit dåligt. Det finns också exempel på
kvalitetsförsämringar.
Men den stora förlustaffären för samhället beror på
att merparten av dem som har försvunnit från sina
anställningar i kommuner och landsting har gått ut
i arbetslöshet eller tagits om hand av AMS. Det blir
ingen samhällekonomisk förtjänst.
Nu är gränsen nådd för
produktivitetsförbättringarna. Jag citerade tidigare
Lennart Hedquists partikamrat Bengt Mollstedt.
Han säger att det har skett en stark rationalisering
inom vården. Men nu kan den inte fortsätta. Han
vill att Lennart Hedquist skall åka till de stora
sjukhusen i Göteborg och tala om för Göteborgs
kommunpolitiker och vårdpersonalen hur de skall
klara ytterligare vårdbehov med de resurser och
anslag som de får bl.a. genom riksdagsbeslut. Han
menar att vi vältrar över ansvaret för våra stolta
sparplaner på andra, och vi har ingen som helst
aning om hur det skall gå till i praktiken.