Fru talman! Med början för ungefär 15 år sedan och fram till för några år sedan har det skett en enormt kraftig utbyggnad av det svenska högskolesystemet. Ett antal nya högskolor har kommit till, och ett antal högskolor har graderats upp till universitet. Alla de här nya högskolorna var välkomna och betydde mycket för att fler skulle söka sig till högre utbildning. De betydde också mycket för den regionala utvecklingen och specialiserade sig ibland på intressanta nischer.
Men det fanns ett stort fel med Socialdemokraternas högskolepolitik. Den var inte finansierad fullt ut. Tvärtom urholkades under ett antal år resurserna till högre utbildning. De nya studenterna fick mindre undervisning, färre lärartimmar och mindre stöd, men fler grupptentor och hemtentor och dålig utvärdering. Den socialdemokratiska regeringen var på den tiden ensidigt fixerad vid antalet studenter som kom in på en utbildning, men glömde ofta bort hur många som kom ut med kvalificerade kunskaper. Kvantiteten var helt enkelt viktigare än kvaliteten.
Fru talman! Det är dags att lämna den här utbildningsfabriken och inte bara mäta framgång i antal eller procent som börjar eller slutar. Alliansregeringen inledde också mandatperioden med en kvalitetssatsning på studenternas utbildning. År 2008 öronmärktes 120 miljoner extra och år 2009 öronmärktes 240 miljoner till höjd kvalitet i grundutbildningen. Dessutom fick vi en forskningsproposition som gav den historiskt största ökningen av forskningsmedel någonsin i Sverige.
Men nu handlar det inte bara om hur stora summor som fördelas till högskolorna. Det handlar också om hur fördelningen sker och om den sker på ett sätt som gynnar bra utbildning. Under många år har en stor del av ersättningen som går till högskolorna betalats ut efter hur många studenter som blivit godkända, så kallade helårsprestationer. Det ska villigt erkännas att det var den borgerliga regering som satt 1991-1994 som införde det systemet med stöd av Socialdemokraterna. Det var ett system som låg i tiden då. Men så småningom vaknade insikten hos många av oss att det kanske inte alltid är så klokt att ensidigt premiera antalet godkända studenter. Det kanske inte alltid är det perfekta systemet att en lärare vid en institution vet att han eller hon får ökade medel till sin institution ju fler studenter som blir godkända. Det behövs någon form av utvärdering av nivån på till exempel examensarbeten som blir godkända.
Folkpartiet motionerade om detta flera gånger i opposition. Alliansen gick till val på att komplettera det gamla systemet med ett mer kvalitetsinriktat system. Det är ett förslag från regeringen till ett första steg i den riktningen, kan man väl säga, som vi har framför oss här i dag.
Regeringen föreslår att det blir oftare förekommande granskningar, minst vart fjärde år i stället för vart sjätte, som i dag. Högskoleverket får i uppdrag att utvärdera utbildningens resultat i första hand, inte bara antalet godkända studenter eller hur man arbetar på olika sätt på olika nivåer i högskolan.
Det här blir kanske en upprepning, men jag säger det med tanke på eventuella nytillkomna åskådare eller lyssnare: Studenternas självständiga arbete blir en väldigt viktig del av utvärderingen, liksom högskolans självvärderingar kombinerade med platsbesök från Högskoleverket och även enkäter till studenter som har avslutat utbildningen och har erfarenhet av hur det har gått med anställningsbarhet och så vidare. Det ska vara externa oberoende sakkunniga som genomför platsbesök och jämför sina bedömningar med högskolornas egna. Men en kärna i bedömningen blir de självständiga examensarbetena, för de ger en helhetsbild av den akademiska nivån på lärosätet.
Lärosäten som har riktigt allvarliga brister i sina utbildningar ska kunna mista sin examensrätt efter att ha fått möjlighet att rätta till det som är dåligt. De som får det bästa helhetsomdömet tilldelas extra resurser på grund av sin höga kvalitet. Ett bra omdöme av Högskoleverket ger större resurser. Samtidigt framhåller regeringen att utvärderingen ska ta hänsyn till olika förhållanden, så att det blir en helhetsbedömning som bland annat också väger in hurdana studenternas förutsättningar är.
Fru talman! Det är naturligtvis alltid viktigt att riksdag och regering utvärderar och följer upp hur universitet och högskolor når upp till målen. Utvärderingen förstärks nu. Vad som är nytt är också att regeringen dessutom tar ett första steg för att fördela resurserna till högskolorna efter deras resultat. I dag finns inte någon jättestor koppling till kvalitet när pengar till grundutbildningen på högskolorna fördelas.
Oppositionen yrkar avslag på propositionen, men har inget alternativt förslag. Jag har suttit här och lyssnat och försökt höra vad ni vill utvärdera och göra. I stället har jag fått höra ganska detaljerade beskrivningar av hur olika remissinstanser, enskilda högskolor, Högskoleverket och utredningen förhåller sig samt att man borde ha haft fler diskussioner innan. Men det är väldigt lite och tunt om vilken inriktning mot utvärderingssystem oppositionen skulle vilja föreslå. Ändå har man inte bara några yrkanden, utan man avslår propositionen helt och hållet. Det här första steget till att höja nivån på kvalitetsgranskningen skulle alltså upphöra helt, och vi skulle börja om från början igen.
Jag ser som sagt det här förslaget som ett ganska försiktigt men mycket viktigt steg mot ett nytt system där kvaliteten sätts i fokus. Till att börja med blir den nya principen för resursfördelning närmast ett komplement till det gamla systemet med helårsersättningar. Ingen högskola kommer inledningsvis att få mindre resurser med detta nya system, men tillskott av nya resurser kommer att fördelas inom det nya systemet.
Det utrymme som frigörs genom avgifterna för utländska studenter, som Amineh Kakabaveh talade om, får Utbildningsdepartementet behålla, och det tänker man använda som ett extra resurstillskott, oavsett hur många studenter som kommer. Hur det sedan blir med det i verkligheten om vi mot förmodan skulle få en ny regering är naturligtvis oklart, eftersom Socialdemokraterna har accepterat avgifter för utländska studenter, medan både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill avskaffa dem. Vi kommer naturligtvis att arbeta på olika sätt för att hitta ytterligare resurser som ska kunna föras över till utbildningarna och våra studenter. Men det finns redan från början ett utrymme frigjort på grund av denna reform.
Fru talman! Oppositionen har till 80-90 procent talat om hur förarbetena har gått till. Jag ser tvärtom den här reformen som inledningen på ett nytt sätt att tänka när det gäller både kvalitet och resursfördelning. Fokus sätts mer än tidigare på att bedöma lärosätenas resultat, inte på hur de kommer fram till resultatet, inte på processen.
Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.
(Applåder)