Fru talman! Jag hängde inte med på majoriteten av det där över huvud taget. För att börja i början kan jag bara konstatera att vi hade en parlamentarisk kommitté när det gällde det finanspolitiska ramverket – överskottsmål, balansmål och underskottsmål. Jag konstaterar att två av oppositionens partier inte ville vara med på en överenskommelse där. Sex av partierna i denna kammare står dock bakom ett balansmål.
Den här problematiken försvinner inte. Tanken är också att era fyra partier på något sätt ska jobba tillsammans med den ekonomiska politiken, och det är väl där min oro ligger: Hur blir det då med den här överenskommelsen? Det är den jag är lite orolig för.
Vi ser vad som sker i andra länder som är lite mindre stringenta, så att säga, när det kommer till den här typen av frågor. Statsskulden ökar, räntorna går upp, kreditratingen faller och till slut exploderar den post i statsbudgeten som är just räntor – det minst roliga anslaget att jobba med. Det är ett otroligt tråkigt anslag att lägga en massa pengar på.
Jag hängde inte med i resonemanget om att vi skulle ta pengar från sjuka för att sänka skatten. Jag förstod inte kopplingen där över huvud taget. Jag tänker inte heller bemöta det.
Min bild är att vi har satsat ganska ordentligt på välfärden. Vi har satsat ganska ordentligt på kommunsektorn. Vi har satsat ganska ordentligt på regionerna. Ett skäl till detta var att det var nödvändigt. De hade väldigt kraftigt tilltagande utgifter under den höginflationsperiod som vi fick ta över från det tidigare gänget.
Nu har vi kommit till rätta med inflationen. Nu har utgifterna för kommunsektorn fallit ganska drastiskt. Då kan de lägga pengar på det som är deras kärnuppgifter. Nu står de i ett mycket bättre läge än när vi tog över.
Min bild är att vi har skjutit till ganska mycket pengar till kommuner och regioner, bland annat för att tillhandahålla en vettig nivå inom sjukvården.