Herr talman! När man talar om EU brukar man kanske inte lyfta fram att de har gått före Sverige i jämställdhetsarbetet, men i vissa frågor har de faktiskt gjort det. När det gäller diskriminering av kvinnor i arbetslivet stärkte vi faktiskt vår lag när vi gick med i EU. Men i många andra avseenden kan man säga att vi ligger i framkant och att EU ligger lite i bakvattnet.
När det nu kommer en tydlig fråga där ansvarig EU-kommissionär faktiskt vågar ta ställning för könskvotering tycker jag att det är sorgligt att Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet blockerar förslaget. Jag tycker att det är tragiskt, därför att denna modiga kommissionär behöver ju i stället allt stöd hon kan få.
Det är såklart viktigt för näringslivet att jämställdheten ökar där, men det är också en symbolfråga som man inte ska underskatta betydelsen av att kvinnor bör vara med även på höga positioner. Det ger också positiva ringar-på-vattnet-effekter i hela samhället.
Jag vill göra en jämförelse med Norge, som har vågat gå före i den här frågan. År 2002 eller 2003, däromkring, lagstiftade de om att det skulle vara minst 40 procent av det ena könet i de börsnoterade bolagens styrelser. I det här fallet var det då kvinnor. Det var ingen risk att det skulle bli 40 procent män, utan det var 40 procent kvinnor. Från en dag till en annan ändrades bolagsstyrelserna totalt i Norge. Från att 77 procent av de börsnoterade företagen inte hade en enda kvinna i börsbolagens styrelser gick det till minst 40 procent kvinnor, så det var en revolution.
Det fanns farhågor inför denna lagstiftning som lyftes fram offentligt för att det skulle leda till ett stort kompetenstapp, att dessa styrelser helt enkelt skulle bli mycket mindre kvalificerade. Det visade sig sedan att det blev precis tvärtom. Utbildningsnivån hos dem som satt i bolagsstyrelserna höjdes. Man kunde se att kvinnorna faktiskt hade högre utbildning än männen. Man kunde också se att medelåldern sänktes, att det var unga välutbildade kvinnor som kom in. Och det fanns ingen indikation på att det här skulle försämra deras möjligheter ekonomiskt. Det finns en mycket bred och omfattande forskning som visar att mångfald leder till ökad lönsamhet, inte minst mångfald när det gäller att få in kvinnor och inte bara män.
Det finns en tendens att ta den enkla vägen. Det är de som man redan känner, de som man kanske redan umgås med, som man rekommenderar. Och ofta rekommenderar man någon som liknar en själv. Det kan också vara omedvetna processer där män föreslår andra män som liknar dem själva. Det blir ett sätt att utestänga kvinnor, även om det inte sker medvetet.
Jag tycker att Norge är ett väldigt bra exempel. Det är ett land som liknar vårt väldigt mycket. Vi ligger nära Norge. Man har kunnat se vad som hände när de införde den här lagen, att det faktiskt fick positiva effekter.
Det finns forskning som visar, inte just i det norska exemplet för det är ju ganska färskt, att när man tar steget att släppa in kvinnor på ledande positioner sprider sig jämställdhetsarbetet. Det ökar chansen för fler kvinnor att hamna i chefspositioner, för det är ju inte samma sak att sitta i en styrelse och att bli chef. Och det finns en tendens att jämställda styrelser rekryterar mer jämställt. Dessutom får yngre kvinnor förebilder, och bara av den anledningen har de lättare att komma in och få chefspositioner. Jag tycker därför att det är ett bra förslag som inte ska avfärdas.