Herr talman! Regeringen anser att lagstiftad kvotering till bolagsstyrelser är en dålig politik här hemma. Då kan det inte helt plötsligt bli en bra politik bara för att den förs på EU-nivå. Det är självklart att dålig politik här hemma är dålig politik också på EU-nivå. Men vi välkomnar att kommissionen tänker ett varv till.
Jag tror att det är många här inne som kommer att tacka regeringen för att Sverige reagerade mot det som kommissionär Reding var på gång att lägga fram. Jag är övertygad om att vi kommer att få bättre förslag när vi tänker igenom detta ett varv till och när Reding återkommer med de förslag som hon nu avser att återkomma med. Då får vi ta det hela därifrån: Hur hjälps vi åt för att se till att det blir så bra som möjligt för alla medlemsstater?
Det finns andra saker man kan göra. Staten har lyckats. Vi kan fungera som ett bra exempel till näringslivet när det gäller att lära sig hur man gör. Det måste inte lagstiftas om allt man ogillar. Jag ogillar starkt att näringslivet inte tar till vara kvinnors kompetens i vårt land. Jag tror verkligen också att vi förlorar på att näringslivet inte gör det. Men det betyder inte nödvändigtvis att detta måste mötas med lagstiftning och med tvång. Trots allt har vi en äganderätt som jag menar bör ges större respekt än vad som ibland visas i denna kammare.
Jag tycker att vi ska föregå med gott exempel som ägare, som vi har gjort. Näringslivet kan då lära sig. Jag menar också att näringslivet bör ta sitt ansvar och i större utsträckning följa den bolagskod som de har kommit överens om. De ska se till att förklara varför det ser ut som det gör i bolagsstyrelserna. Om de inte lyckas rekrytera jämställda styrelser ska de förklara för oss medborgare och för oss politiker varför det ser ut som det gör. Jag håller med Patrik Björck om att det kan skötas på ett bättre sätt.
Jag tror också att det är viktigt att skapa förutsättningar för kvinnor att utvecklas och göra karriär i arbetslivet. Det kanske inte är det största hindret för kvinnor i dag, men när jag talar med kvinnor i karriären och försöker utröna vad de hade behövt eller vad de behöver för att kunna få livet att gå ihop med den karriär de gör landar de alla i svaret: Vi behöver få mer tid. Vi behöver befrias mer från hushållsarbetet, få hjälp med barnomsorg, få hjälp med barnen efter förskolans stängning och så vidare.
Där finns satsningar som regeringen gör och som oppositionen säger nej till. Vi ska inte ha RUT, säger de. ROT går an; det är bra att männen kan starta företag, tjäna pengar och få sina tjänster subventionerade och skattereducerade. Men när kvinnor ska göra samma sak duger det inte!
En annan sak man kan göra för att förbättra kvinnors möjligheter och förutsättningar i arbetslivet är att stimulera kvinnors företagande. Den som har drivit ett företag och den som har suttit i ledningsfunktion med ett linjeansvar i ett företag sitter i styrelser. Det är inte så att vi har många kvinnor i bolagsledningar som inte får sitta i styrelser i dag. Tvärtom är de alldeles för få, och många av dem får sitta på många platser i många styrelser, vilket gör att vi hela tiden tappar basen för att rekrytera. När man då försöker driva politik som ska underlätta för att få fler kvinnor i ledningsfunktioner säger oppositionen nej till det. Vi ska trots allt hitta kvinnorna som ska upp till dessa bolagsstyrelser.
Hillevi Larsson säger att Norge är ett gott exempel. Jag vet inte om ni missade den utredning som en norsk kommitté precis har lagt fram. Den säger: Vi kvoterar hit, och vi kvoterar dit. Men om man tittar igenom det hela ordentligt ser man att vi inte har uppnått ett jämställt samhälle! Det är det som är felet med kvotering - man räknar antal huvuden och antal pinnar i stället för att se var man kan uppnå en rejäl förändring.
Med respekt för utbildning: Det är inte framför allt utbildningsnivå som bestämmer vem som är bra i en styrelse. Vi behöver se till att kvinnor inte bara har utbildning, utan vi behöver se till att kvinnor kommer till chefspositioner och att kvinnor äger företagen och kan få de erfarenheter som behövs. Det är detta det handlar om. Vi kan inte börja uppifrån. Vi måste börja nedifrån. Det är det enda sättet att lyckas med jämställdhet i arbetslivet.