Fru talman! Två korta synpunkter. Jag tycker för
det första att det behövs en tydligare storstadspolitik.
Jag sade i mitt förra inlägg att Stockholmsområdet är
den rikaste regionen i landet men också den som har
de största klyftorna mellan delar av regionen och
mellan individer. Det tyder på att det både för mig
och för Eva Johansson är angeläget att få fram en
bättre och helt enkelt mer rättvis storstadspolitik. Jag
medverkar mycket gärna till detta. Jag medverkar
också till att det tas fram verktyg som gör att man kan
åstadkomma denna rättvisa.
På en punkt har vi dock - för att hårdra saken litet
grand - olika uppfattningar. Det är faktiskt så att
resurserna finns i Stockholmsregionen. Den är den
rikaste regionen, och det är faktiskt vår oförmåga att
fördela rikedomen i Stockholmsregionen på ett rätt-
vist sätt som är problemet. Det är det som skiljer
vanligt solidaritetsarbete från den lilla regionalpoliti-
ken. Den senare syftar ju till att omfördela från de
rikaste regionerna till de fattigaste. Inom de fattiga
regionerna skall man sedan försöka att fördela resur-
serna på ett korrekt sätt. Det är viktigt att hålla isär
dessa två saker.
Solidaritetsarbete finns inom alla politikområden
- t.ex. inom bostadspolitik, socialpolitik och utbild-
ningspolitik - men vi kan inte börja omfördela resur-
ser från de svagaste regionerna till de starkaste. Det är
inte en vettig regionalpolitik.
Vad för det andra gäller frågan om tydligare in-
struktioner till statliga myndigheter vill jag säga att
jag har tillsatt en utredning, REKO-stat-utredningen,
som har tittat närmare på hur staten har agerat under
90-talet. Den har bl.a. studerat avregleringarna, pri-
vatiseringarna och det nya statliga styrsystemet. Det
är bara att konstatera att detta har lett till ett minskat
inflytande för politiken och ett ökat inflytande för
ämbetsverken.
Det har också lett till - och det är också viktigt att
komma ihåg, och jag vill berätta detta för Eva Johans-
son - att neddragningen av statlig verksamhet är kraf-
tigast i de svagaste regionerna. Det är inte så att ned-
dragningen är kraftigast i de starkaste och rikaste
regionerna. Även här har skapats en ökad obalans
mellan de starka och svaga regionerna.
Detta talar för att det Eva Johansson kräver känns
riktigt, nämligen att åstadkomma en tydligare styrning
av statlig verksamhet. Det är en viktig uppgift för
regeringen. Jag räknar med att kunna framföra en del
åtgärder i den regionalpolitiska proposition som skall
läggas fram på riksdagens bord till hösten.