Fru talman! Jag vill än en gång med anledning av
det som näringsministern nu har sagt betona att jag
inte är ute efter vare sig en omfördelning av gles-
bygdsstödet eller ett införande i storstäderna av sam-
ma metoder som används för att upprätthålla livskraft
i glesbygden. Jag menar att det vore en helt felaktig
politik. Vi kan alltså föra bort det från den här dis-
kussionen och ägna oss åt det som jag tycker är vä-
sentligt, nämligen hur vi skapar bättre villkor för
människors liv i de förorter till Stockholm där vi har
en omvänd glesbygdspolitik. Problemet är där inte att
det saknas människor, utan det är att det trots att det
finns väldigt många människor saknas sådan service
som behövs för ett gott liv.
Statens svarar i detta sammanhang bara för en li-
ten del. Kommunerna, landstinget och hela den priva-
ta servicen står för mycket stora och viktiga delar av
detta. Jag menar dock att vi i det som vi i det här
huset ägnar oss åt, dvs. statens hantering av sina re-
surser, gång efter annan har fått se - det kan också
tänkas att det tidigare har skett i andra delar av landet
- att statens service dras in eller dras ned till ett mi-
nimum.
Jag har pekat på exemplet Posten. Posten säger
visserligen nu att den inte skall stänga några kontor,
men när man börjar skrapa på ytan finner man att den
avser att ha öppet bara några få timmar i veckan och
att kommunen sedan, om den vill det, kan fylla på.
Det gäller kommuner som redan tidigare är hårt drab-
bade ekonomiskt och vilkas huvudsakliga arbetsupp-
gifter måste vara andra än att tillhandhålla postser-
vice.
Jag är också beredd att ta en fight för förhållande-
na i Piteå, om det skulle vara så som Anders Sund-
ström säger, att man också där har bekymmer med att
Posten inte upprätthåller en service som kan vara
rimlig. Men det handlar inte om att ta resurser från
andra håll. Ett instrument som vi skulle vilja ha är
tydligare markerade instruktioner till statlig verksam-
het.
Staten bör faktiskt utnyttja både sin roll som ägare
och i vissa fall kanske också sin roll som kund. Det
kan t.ex. gälla beträffande banker, där man kan mar-
kera de krav som man som kund ställer för att stanna
kvar som kund. Kunder skall ju ha ett stort inflytande
i en marknadsekonomi.
Jag tycker vidare att det är bra att vi är överens om
att det behövs en tydligare storstadspolitik. Jag tycker
också att det är bra att människorna i storstaden är
med om att utforma innehållet i den politiken och
sedan ber om det stöd som de behöver. Jag är dock
icke alldeles övertygad om att det i varje storstad
finns sådana resurser som självklart behövs för att
genomföra en tydlig och bra storstadspolitik. Där
finns, precis som i Anders Sundströms egen hembygd,
människor som är fattiga. Där finns människor som
inte har styrkan att klara sig på egen hand. De är i
behov av allas solidaritet i precis samma höga grad
som människor uppe i Piteå och Norrbotten.
Det är egentligen bara en likvärdig behandling
som vi är ute efter. En sådan skall vi nog kunna ut-
forma, och vi har redan i dag många bra synpunkter
på vad en tydlig och bra storstadspolitik skulle kunna
innehålla.