Fru talman! Denna debatt berör regeringens förslag som ska ge en tydligare koppling mellan att delta i åtgärder för att förebygga återfall och att friges villkorligt. Den villkorliga frigivningen ska kunna skjutas upp i större utsträckning än i dag för den som under tiden på anstalt missköter sig eller inte deltar i återfallsförebyggande åtgärder.
Visserligen är regeringens förslag ett steg i rätt riktning, men tyvärr är det i mina ögon inte ett tillräckligt steg för att skapa motivation för en intagen att sköta sig under sin tid i fängelset eller att aktivt delta i rehabiliterande program för att bryta den destruktiva väg i livet som lett till det straff man avtjänar.
Enligt Kriminalvårdens statistik togs det totalt 357 beslut om uppskjutande av villkorlig frigivning 2019, vilket var ungefär samma antal som 2018 och 2017. Den genomsnittliga längden på uppskjutandet varierade mellan 27 och 33 dagar. Samtidigt beslutades om över 27 000 fall av misskötsamhet 2019, och 5 700 enskilda klienter fick beslut om misskötsamhet, enligt Kriminalvårdens statistik för 2019. Således är kopplingen mellan misskötsamhet och uppskjutande inte särskilt markant, vilket visar på ett behov av att kraven skärps.
Maxtiden för att skjuta upp en villkorlig frigivning är sex månader. Det vore välkommet att detta förlängs och den villkorliga frigivningen avskaffas helt i särskilt allvarliga fall.
Några av de vanligaste fallen av misskötsamhet är innehav av otillåtna föremål och vägran att lämna drogprov. Även om det finns skäl att i propositionen inte leverera en uttömmande uppräkning av allt som kan leda till uppskjuten villkorlig frigivning är detta något som borde nämnas då det inte nödvändigtvis faller under återfallsförebyggande åtgärder eller allvarlig misskötsamhet, som den nya lagen anser vara skäl till uppskjuten frigivning.
Propositionen innebär dock, i våra ögon, att det största problemet med den villkorliga frigivningen inte åtgärdas, nämligen att den i dag i praktiken är en generell regel och något som sker nästan automatiskt. Den villkorliga frigivningen regleras i brottsbalken, där det står att en dömd ska friges villkorligt efter två tredjedelar av strafftiden, dock minst 30 dagar. Detta innebär att brottslingar regelmässigt släpps i förtid jämfört med det straff som de dömts till, i stället för att det är en undantagsregel. Vi menar att detta behöver förändras. Den som är dömd till fängelse ska kunna friges villkorligt, men det ska inte ske regelmässigt. Regeln bör ändras från att en dömd ska friges villkorligt till att en dömd kan friges villkorligt.
Detta innebär inte att vi menar att det saknas en poäng med villkorlig frigivning. Det är tvärtom ett utmärkt incitament för en fängelsedömd att bättra sig genom exempelvis utbildning, arbete och missbruksvård. Men att automatisk villkorlig frigivning ska vara normen rimmar illa med det allmänna rättsmedvetandet.
Fru talman! Kristdemokraterna menar att personer som inte sköter sig i fängelset inte heller ska kunna friges villkorligt. Sköter man sig inte ska frigivningen alltså ske först efter att hela den utdömda strafftiden löpt ut. Detta skapar drivkrafter att följa de regler som finns, att delta i behandlingsprogram och att ta de drogtester som man ombeds att ta.
I dag finns möjlighet att skjuta upp en del av den villkorliga frigivningen. Exemplet som jag relaterade i början visar dock att detta i verkligheten sker ytterst sparsamt.
Därför bör förändringar övervägas när det gäller möjligheten till villkorligt medgiven frihet. Det är inte rimligt att de som återfallit i likartad brottslighet och på nytt dömts till fängelse per automatik friges villkorligt. Återfallsförbrytare bör avtjäna en tid i fängelset som helt och hållet motsvarar straffvärdet för det eller de nya brott de dömts för. Vi anser att den villkorliga frigivningen efter två tredjedelar av strafftiden borde utgå och ersättas med regler som medger villkorlig frigivning först efter tre fjärdedelar av strafftiden.
Som nämnts tidigare i debatten anser vi att villkorlig frigivning bör föregås av en farlighetsbedömning. Den så kallade Hagamannen, som dömdes för en rad överfallsvåldtäkter samt mordförsök, bedömdes fortfarande vara farlig när han släpptes genom villkorlig frigivning.
Fru talman! Det är glädjande att en majoritet i justitieutskottet nu riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om att den så kallade presumtionen för villkorlig frigivning bör tas bort och större hänsyn tas till hur den intagne har skött sig under sitt fängelsestraff. Tillsammans med en majoritet i utskottet anser vi att den nuvarande ordningen, med en presumtion för villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden, undergräver principen om att straffet ska stå i proportion till brottets allvar. Villkorlig frigivning bör i stället fungera som en möjlighet och vara förbehållen intagna som skött sig väl under verkställigheten. I bedömningen av den intagnes skötsamhet bör särskild hänsyn tas till den intagnes motivation och i vilken utsträckning han eller hon har deltagit i behandlingsprogram och andra brottsförebyggande åtgärder som Kriminalvården föreslagit. Andra begränsningar som bör övervägas, och som nämns i tillkännagivandet, är att villkorlig frigivning ska kunna komma i fråga tidigast efter tre fjärdedelar av strafftiden och aldrig för den som återfallit i brott.
Fru talman! Som jag tidigare nämnt vill vi att villkorlig frigivning föregås av en farlighetsbedömning. Därmed stöder jag Kristdemokraternas, Sverigedemokraternas och Moderaternas reservation nummer 6. Jag stöder också utskottets tillkännagivande men yrkar alltså bifall endast till reservation 6.