Fru talman! Vi närmar oss onekligen slutet på debatten om något väldigt viktigt. Det handlar om villkorlig frigivning från straff och vilket återfallsförebyggande arbete man ska ha på våra anstalter för att se till att människor kommer ut bättre än vad de var när de kom in.
Liberalerna har länge eftersträvat att vi ska ha ett system där det är lätt att göra rätt och svårt att göra fel. På resor runt om i vårt land görs många besök; det var sådant som förekom före den pandemi som vi befinner oss i. Det som har slagit mig när det gäller besök på många hem där man, inte sällan under tvång, behandlar unga människor som har stora problem med just vad som är rätt och fel är att man använder sig av det som kallas teckenekonomi. Det är något som är väldigt pedagogiskt, det vill säga de unga får uppmuntran att göra rätt. De får belöningar, som en del kallar det, för att få styrfart, få en fostran och - efter behandling och avtjänat straff - få med sig sådant som de kanske inte fått med sig hemifrån. Det är sådant som vi som är föräldrar försöker ge varje dag till våra barn. Man säger rimligen inte ja till allt som en unge vill, vare sig det är skumtomtar mitt i natten eller något annat, utan man ser till att man hjälper barnet att komma på rätt väg och att man är noga med att gå i dess spår.
Detta är steg i rätt riktning. Liberalerna yrkar bifall till utskottets förslag. Men det finns ett starkt tillkännagivande som visar att vi vill ta detta ännu längre i just teckenekonomins riktning, det vill säga att det ska vara lätt att göra rätt och svårt att göra fel.
En tydligare koppling mellan villkorlig frigiv-ning och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder
Jag vill ta tillfället i akt att slå ett slag för lite perspektiv och för att vi ska se att hela vårt rättssystem behöver förändringar i den riktningen. Vi har, som vi har debatterat, abnorma straffrabatter i vårt straffsystem som gör att syftet motverkas. Det ges rabatt för många brott, och det är en väldigt låg progressivitet. Andra här vill ha mycket progressiva skatter, men samma personer är ofta emot att ha progressivitet vid återfall i brott. Då behövs längre tid med rehabilitering, hjälp och behandlingsprogram, som tagits upp av talare tidigare här i talarstolen. Detta behöver vi komma framåt med på andra håll.
Om vi tittar på kriminalvården, som är ämnet för debatten, fru talman, ser vi att vi ändå har gjort framsteg. Vi firar i dagarna rösträttens hundraårsdag, och när jag började i riksdagen var det så att man på Kriminalvårdens anstalter kunde ligga på sängen och röka. Man behövde inte delta i arbete eller behandling, utan man kunde ligga och röka. Det har vi ändrat på. Men det tog tid, för det var några som försvarade det också.
Vi tog bort regelverket som sa att man kunde ta in hur mycket pengar som helst utifrån för att kunna köpa det som man tyckte var nödvändigt. Nu är det mer fokus på att man måste arbeta för att få betalt, utbilda sig eller behandla sig. Vi tog bort kontanterna så att man inte kan spela så mycket och fortsätta med kriminell verksamhet inne på anstalterna. Vi har alltså gjort en resa. Nu tas steg som är bra, men det är viktigt att vi har tillkännagivandet, som regeringens företrädare och Vänsterpartiet tyvärr reserverar sig emot.
Det har dykt upp att frivården inte har så mycket att bidra med, men jag och Liberalerna tycker att den gör ett fantastiskt viktigt arbete, inte minst de biträdande övervakare som på olika sätt försöker hjälpa dessa ofta trasiga individer som har varit på anstalt och som, om de sköter sig, kan komma ut, vara inom frivården och fortsätta att anpassa sig för att komma in på en laglydig väg. Frivården, fru talman, är värd en egen stjärna på vår himmel, tycker jag.
Med detta sagt vill jag och Liberalerna som sagt yrka bifall till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 14.)