Herr talman! När den nyliberala ideologin började
slå igenom i landet var det bl.a. en sak som man ville
åt, nämligen riksdagens möjligheter att påverka den
ekonomiska politiken. Idén var att man skulle införa
en sorts budgetprocess som minskade riksdagens
möjligheter, dvs. den folkvalda och som man då
tänkte av folket påverkbara riksdagens möjligheter att
ändra i anslagsposter och liknande som regeringen
föreslår. Man ville att den ekonomiska politiken
skulle vara styrd av ett fåtal. Det visar också hela
denna process - tankarna bakom EMU-projektet där
riksbankschefer skall ha en avgörande makt, och
särskilt då en central europeisk riksbankschef som
skall vara opåverkad av politiska beslut. Hela debat-
ten om att man skall ha t.ex. en oberoende riksbank är
också ett led i samma process där man vill minimera
riksdagens, och därmed i sista hand väljarnas, möjlig-
heter att göra sin stämma hörd och därmed påverka
politikens innehåll. Man vill alltså låsa upp politiken.
Man vill mer eller mindre göra nedskärningspolitiken
till lag och se till att en politik som skulle kunna möta
uppkommande situationer och framför allt folkliga
opinioner skulle motverkas.
När vi nu i praktiken börjar möta den nya budget-
processen, tror jag att flera av riksdagens ledamöter
ser hur låst riksdagens arbete börjar bli, hur relativt
enkelt det är för regeringen att trumfa igenom sin
vilja, eftersom det kräver så att säga en sorts besvärli-
ga politiska konstellationer och överenskommelser i
sak som inte är riktigt möjliga på grund av den poli-
tiska sammansättningen av oppositionen. Här gäller
det att först enas i sak om en budgetram. Därefter
skall man fylla denna ram med ett innehåll. Men när
ramen redan har antagits är många av dess bestånds-
delar redan fastlåsta utan att de egentligen är genom-
diskuterade. På detta sätt avskaffar riksdagen med
denna process mycket av sitt eget inflytande över
politiken.
Något problem har detta egentligen inte löst, efter-
som något problem inte förelåg. Sveriges riksdag var
inte präglad av ett ekonomiskt lättsinne före denna
reform. Den överskred eller ändrade regeringsförslag
bara i andelar av någon procent innan den här refor-
men börjar stadfästas och som den här lagen är ett
uttryck för.
Men vad som åstadkoms är ju att riksdagens
handlingsmöjligheter och därmed också folkopinio-
nens möjligheter att påverka politikens innehåll
kringskärs och att riksdagen som förutsätts vara mer
opinionskänslig skall få det svårare att påverka. Vi får
därmed alltmer en elitstyrd politik.
Moderaterna vill nu gå ännu längre än den före-
slagna lagen. Vi hörde också föregående talare tala
om att han vill ha ett system som innebär att det är
omöjligt för fackutskotten att rösta fram större anslag
än regeringen har föreslagit. Han vill i stället ha ett
system där riksdagens kontrollmöjlighet ökar.
Men enligt gammal svensk tradition är det riksda-
gen som inte bara stiftar lag utan också bestämmer
statens inkomster och utgifter. Svenska folkets rätt att
sig själv beskatta utövas av riksdagen allena, stod det
i 1809 års regeringsform, och det skall ju också vara
riksdagen som fattar beslut om statens utgifter. Men
med det nya systemet - och Moderaterna vill alltså gå
ännu längre i den riktningen - blir det i allt högre
grad regeringen, exekutiven, den som skall utföra
riksdagens beslut, som har den makten.
Den kanske viktigaste delen i förslaget innebär att
man vill lägga en sorts skenbart objektivt motiverat
utgiftstak på politiken, som en restriktion. Det är
naturligtvis ett led i anpassningen av politiken till de
nyliberala eller högerpolitiska krav som har blivit så
dominanta i samhället, men det är också ett sätt att
låsa fast politiken, att försöka att under alla omstän-
digheter tvinga fram en sorts social nedskärningspoli-
tik.
Regeringen föreslår dessutom att detta utgiftstak
läggs inte bara på riksdagens utgifter utan på hela den
offentliga sektorn, dvs. även på den kommunala och
landstingskommunala sektorn. Detta torde på ett av-
görande sätt strida mot den kommunala självstyrelse
som vi har här i landet.
Detta berörs, herr talman, i reservation nr 7, som
vi har fogat till betänkandet och till vilken jag härmed
yrkar bifall.
Det finns ytterligare några saker i sammanhanget
som bör påpekas helt kort. Det finns en anslagstyp
som kallas förslagsanslag. Det rör sig ofta om anslag
till verksamheter som inte riktigt kan förutsägas, som
på grund av realiteterna i samhället kan förändras. Det
kan vara a-kassa, pensioner osv. Den här anslagstypen
skall nu avskaffas. Också detta innebär en press på
nedskärningar. Anslagen skall ha ett tak som inte får
överskridas, sedan må det vara hur det vill med sam-
hällsutvecklingen. Skall anslagen ändras måste alltså
hela den tröga processen upprepas och ärendet gå
igenom hela maskineriet igen. Vi menar att den här
anslagstypen, förslagsanslag, borde finnas kvar, efter-
som den behövs på en rad olika områden.
Det finns vidare i betänkandet ett förslag om re-
geringens rätt att avstå från att använda anslagsmedel.
Om riksdagen anslår medel till en verksamhet skall
regeringen alltså, om man uppfattar prognoser på ett
för verksamheten negativt sätt, kunna förbjuda att
anslagen kommer till användning. Regeringen får
alltså ökade befogenheter att upphäva riksdagens
beslut. Också detta strider ju egentligen mot andeme-
ningen i den svenska författningen, som säger att den
folkvalda riksdagen skall vara folkets främsta företrä-
dare i staten.
Utskottet vill också öka regeringens befogenheter
att utan att fråga riksdagen sälja ut större minori-
tetsposter av statliga aktier i företag, trots att också en
minoritetspost kan innebära att man har ett betydande
inflytande i företaget. Vi menar att detta är en felaktig
åtgärd, som sammantaget pekar i precis samma rikt-
ning - makt flyttas från folket, från den folkvalda
riksdagen, över till högre instanser, som är mer oåt-
komliga för folket.
Detta är, herr talman, en utomordentligt oroande
utveckling, och jag yrkar därmed bifall till reservatio-
nerna 2, 4, 5 och 7 till betänkandet.