Herr talman! Det finns många undersökningar som
visar att budgetprocessens utformning har betydelse
för budgetutfallet. Om man vill undvika underskott
bör budgeten vara, som det heter med ett modeord,
genomskinlig, dvs. heltäckande och lätt att läsa. Det
måste också finnas regler som gör att fackutskotten
inte kan rösta fram större utgifter än regeringen har
föreslagit.
Den nya budgetprocessen i Sverige innebär avse-
värda förbättringar i jämförelse med tidigare. Enligt
Moderata samlingspartiets uppfattning är det dock
lämpligt med ytterligare några förändringar för att vi
skall få en tillräckligt god budgetdisciplin.
Till att börja med menar vi att det skulle ge en
större stadga åt budgetprocessen om regeringen alltid
var skyldig att lägga fram utgiftstak och utgiftsramar.
Enligt förslaget till budgetlag är däremot bestämmel-
serna fakultativa, dvs. frivilliga.
Vidare menar vi att någon s.k. budgeteringsmargi-
nal inte bör räknas in i utgiftstaket. Det kan visserli-
gen vara svårt att budgetera rätt flera år framåt, men
när det gäller utgiftstaket för budgeten 1998 respekti-
ve 1999 har ju regeringen möjligheten att återkomma
med en reviderad bedömning. Om däremot utgiftsta-
ket överskrids under ett pågående budgetår skall re-
geringen återkomma till riksdagen för ett nytt beslut
som kan innebära att riksdagen godtar överskridandet
eller beslutar om motsvarande utgiftsminskning. Nå-
gon budgeteringsmarginal behövs alltså inte, den är
enbart skadlig eftersom redan förekomsten av en
marginal kan verka normupplösande.
Utgiftstaket bör också kompletteras med ett tak för
den statliga upplåningen. Om t.ex. lånebehovet blir
högre genom att skatteintäkterna har blivit lägre än
beräknat skulle regeringen i så fall bli tvungen att gå
till riksdagen för ett nytt beslut.
Alla dessa förslag innebär alltså att riksdagens
kontrollmöjligheter ökar, vilket borde leda till en
mera disciplinerad budgetprocess.
Låt mig kortfattat nämna två andra moderatförslag
som är inspirerade av exemplet Nya Zeeland, som
man kan läsa många lärorika böcker om eller rent av
studera på plats. Det senare är väl då kanske att före-
dra. Det ena förslaget gäller en utredning av det som
med den speciella budgetjargongen kallas att budgete-
ra "uppifrån och ned". Detta innebär att varje myn-
dighet, varje utgiftsställe, från början skall veta om-
fattningen av sina anslag och rätta sig därefter.
I det andra förslaget slutligen förespråkas en över-
gång till en kostnadsmässig redovisning. En kost-
nadsmässig redovisning innebär att det blir klarare,
mera "genomskinligt", vad en viss åtgärd verkligen
kostar, eftersom alla kostnader, inklusive kapitalkost-
nader tas upp i redovisningen under den period som
de uppstår och inte vid tidpunkten då pengarna flyttas
mellan kontona. Också Riksrevisionsverket har före-
språkat detta redovisningssystem framför det som
kallas kassamässig redovisning.
Sammantaget skulle alla dessa åtgärder som jag
här har försökt beskriva kortfattat och utan att mer än
nödvändigt förlora mig i budgettekniska detaljer in-
nebära att hela budgetprocessen blir ännu stramare,
inte minst genom att riksdagens kontrollerande funk-
tion förbättras.
Den nya budgetprocessen innebär som sagt en stor
förbättring, men den behöver utvecklas ytterligare.
Att politikerna så säkert som möjligt kan beräkna
effekterna av de åtgärder som de fattar beslut om
borde alla uppskatta. Oväntade och oplanerade under-
skott borde däremot inte ligga i någons intresse.
Till detta betänkande är också en flerpartireserva-
tion av en något annan karaktär fogad. Den handlar
om önskvärdheten av att privatiseringen av statliga
företag skall fortsätta. Argumenten är välkända -
ägarrollen blir tydligare, företagen fungerar bättre,
statskassan får ett tillskott och aktieägandet sprids till
nya grupper.
Herr talman! För tids vinnande nöjer jag mig med
att yrka bifall till reservation 8 även om jag givetvis
står bakom alla de moderata reservationerna.