Herr talman! Det finns många exempel på att när
stora miljöproblem första gången upptäcks tar man
inte dem som slår larm på allvar. Särskilt gäller det
om problemen är omfattande, svåra att komma till
rätta med och om de bara kan angripas om man
utmanar starka ekonomiska intressen. Detta gällde
när asbestens farlighet första gången upptäcktes.
Det gällde lösningsmedel i färger och det gäller nu
elöverkänslighet och bildskärmsskador.
Det är också regel att den akademiska världen är
tämligen konservativ i sådana här frågor. De
forskare som först lyssnar på dem som drabbats och
slår larm blir ofta betraktade som alarmister,
populister och kanske rent av ibland linslöss.
Det är först när bevisen blir helt överväldigande för
att något är fel på de vedertagna teorierna som det
akademiska etablissemanget vågar slå fast en ny
sanning.
Jag tillhörde själv dem som var skeptiska mot att
man kunde bli skadad av elektricitet, särskilt av att
arbeta vid bildskärm. Jag påverkades förmodligen
av en stark tro på den nya informationsteknologin
och ett eget starkt beroende. Hela min tillvaro
skulle mer eller mindre slås i spillror om jag tvangs
återvända till pennan eller skrivmaskinen.
Åtminstone inbillade jag mig det.
Det som gjort att jag nu har fått en annan
uppfattning har att göra med att jag själv fick
symtom där ett samband med arbete framför
bildskärm inte kunde uteslutas. Nu visade det sig
att det troligen var något annat, men det hela ledde
till att jag lärde känna människor som redovisat
sina problem på ett så oerhört tydligt sätt att det
gjorde mig övertygad om att elöverkänsligheten är
ett reellt fysiologiskt problem, även om det
naturligtvis är ganska svårt att dra en absolut gräns
mellan kropp och själ.
Vi i Vänsterpartiet som har motionerat nöjer oss
med utskottets förslag och uppfattar det som att alla
partier nu tar detta problem på allvar och att vi vill
att regeringen skall komma tillbaka med konkreta
förslag. Och det skall gå fort. Det står också ''utan
dröjsmål'' i utskottets betänkande.
Jag noterar särskilt att utskottet säger att de
praktiska erfarenheterna måste tas till vara. Det
uppfattar jag som ett stöd för vår motion, där vi
hävdat att forskningen kring elöverkänslighet skall
ske i nära samarbete med drabbade personer.
Låt mig avsluta med ett exempel på vad samarbetet
skulle kunna betyda. I Arbetsmiljöfonden pågår nu
behandlingen av ett antal ansökningar om
forskningsanslag. Beslut skall fattas senare denna
månad. Föreningen för el- och bildskärmsskadade
har på eget initiativ begärt att få läsa handlingarna.
I ett remissvar hävdar de att forskningen om
elöverkänslighet i Sverige befinner sig i en
förtroendekris, eftersom den domineras av
forskare som med stor frenesi förfäktat att
elöverkäsnlighet och skador från bildskärmar skall
betraktas som en omöjlighet till dess motsatsen är
fullständigt bevisad. Föreningen har också
synpunkter på de enskilda forskningsprojekten.
Det är klart att riksdagen inte skall lägga sig i
forskningspolitikens detaljer eller enskilda
forskningsprojekt. Men vi kan som representanter
för allmänheten hävda kravet på att forskarna
lyssnar på dem som drabbats.
Jag tycker att det är naturligt att de instanser som
beviljar forskningsanslag -- det gäller både
Socialstyrelsen och Arbetsmiljöfonden -- själva
aktivt försöker ta in synpunkter från de drabbade
och deras intresseorganisationer och också beaktar
de synpunkter som kommer fram.
Det skulle vara intressant att höra någon av mina
meddebattörer och företrädare för
regeringspartierna uttala sin mening i den här
frågan.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.