Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Mona Sahlin
för svaret på min interpellation. Jag förstår att detta
blir något av en fortsättning på eller en fördjupning
av Göran Lindblads interpellation. Jag inser att det
handlar om mycket mer än Stockholm, Göteborg och
Malmö.
I internationella sammanhang får Sverige tyvärr
de sämsta resultaten när analyser görs av invandrares
deltagande på arbetsmarknaden och den etniska seg-
regationen. Trots att invandrare har bra utbildning
och får undervisning i svenska och vidareutbildning
har de svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Om
invandrare hade samma sysselsättningsgrad som
svenskfödda skulle antalet sysselsatta i Sverige vara
ca 160 000 fler än i dag. Det motsvarar 3 % av den
befintliga arbetskraften.
Samtidigt talar man om den framtida arbetskrafts-
bristen. Diskussioner pågår om arbetskraftsinvand-
ring. Inte minst finns en stor oro för hur vi i framtiden
ska kunna förse äldreomsorgen med personal. Också
näringslivet förutspår brist på personal.
Jag håller helt med statsrådet Mona Sahlin när
hon säger att alla människors lika värde är en ut-
gångspunkt i allt politiskt arbete. Alla, oavsett bak-
grund och ursprung, ska ha lika rättigheter och möj-
ligheter på arbetsmarknaden. Detta bygger den krist-
demokratiska tanken och hela vår kristdemokratiska
hållning på.
Mona Sahlin! När unga invandrarkvinnor säger
till mig att det är fullständigt hopplöst att få ett arbete,
att de blir bortsorterade redan på arbetsförmedlingen
och att de aldrig får en chans att ens presentera sig för
en arbetsgivare har regeringen, trots drygt åtta år vid
makten, inte lyckats. Än mer skrämmande är det när
andra generationens invandrade kvinnor säger att de
måste byta namn för att över huvud taget ha en chans
att få ett arbete. Det är alldeles på tok.
Fru talman! När jag besökte min fars kusiner i
USA, som är andra generationens invandrare där,
kunde jag över huvud taget inte märka att de var
diskriminerade på något sätt för att de ursprungligen
kom från Sverige och inte USA. De flöt in som vem
som helst och kunde t.o.m. känna stolthet över Sveri-
ge.
Här i Sverige är attityderna nu sådana att det
namn en ung kvinna bär från sitt hemland eller sin
släkt inte duger för att komma ut på arbetsmarknaden.
En ung kvinna på ett IT-företag som jag fick kontakt
med hade ett helsvenskt efternamn. Jag trodde inte att
det var samma kvinna som jag haft kontakt med tidi-
gare. Är det du? undrade jag. Grattis! Vad hände med
det vackra efternamn du hade tidigare?
Jag hade ingen chans att få jobb med det efter-
namnet, så jag bytte till ett Svenssonnamn, svarade
hon.
Statsrådet Mona Sahlin! Jag har som vårt kvinno-
förbunds ordförande på senare tid mött alltför många
som berättar dessa historier. Hela grupper säger att de
litade på socialdemokratin, men att de nu vänder sig
till oss kristdemokrater i stället. Visst kan vi vara
glada för det. Men vi skäms över att vi som prokla-
merar varje människas lika och unika värde lever i ett
land som inte kommit längre.
Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin svarar att ett
möte är på gång mellan generaldirektörerna för AMS
och Integrationsverket samt DO för att diskutera
ytterligare åtgärder. På vilket sätt kommer Mona
Sahlin att ta upp problematiken med de kvinnor som
sorteras bort redan på arbetsförmedlingen och inte får
en chans att träffa en arbetsgivare? Åtgärder måste
vidtas. Vi kan inte ropa efter mer arbetskraft samti-
digt som vi har arbetskraftsresurser som inte tas till
vara. Vad ger det för signaler? Det ger signalen att de
invandrare som bor här och skulle kunna ta arbete
inte duger.