Fru talman! Får jag börja med att understryka att
jag tror att frågeställaren och jag i grunden är väldigt
överens om hur allvarligt detta är, vilken kränkning
det handlar om och vilken fruktansvärd både person-
lig och samhällsekonomisk tragedi det är. Jag är
övertygad om att både Ulla-Britt Hagström och jag
möter detta hos inte minst kvinnor runtom i Sverige.
Man ska ha stor respekt för bankgrunden.
Sedan måste man vara lite försiktig när det gäller
hur man beskriver detta och vilken bild man ger av
bakgrunden. En sak som jag tror att vi måste påminna
oss om är att Sverige tog emot 120 000 flyktingar
från det gamla Jugoslavien när arbetslösheten var
som allra störst i mitten på 90-talet. I en tid när vi
hade det som svårast medverkade de flesta partier i
riksdagen till att vi öppnade vår famn för dem som
flydde och behövde få skydd. 1 % av de arbetslösa är
40 000 personer. Här pratar vi om 120 000 människor
på en väldigt kort tid.
Man ska minnas det samband som finns mellan
vad Sverige har gjort i flyktingpolitiken och de svå-
righeter som uppstod. Men vi funderade aldrig över
att inte ta emot flyktingar på grund av att det förmod-
ligen skulle bli svårt på arbetsmarknaden. Vi hade
andra bevekelsegrunder.
Har vi lyckats med integrationen? Det har vi
självklart inte. Det kan ingen här i kammaren tycka,
oavsett om man resonerar som Ulla-Britt Hagström
gör eller har någon annan utgångspunkt. Vi har inte
lyckats.
Hur beskriver man detta? Jag skulle vilja varna
Ulla-Britt Hagström för att låta som hon gjorde från
talarstolen. Det låter som om inga invandrare jobbar,
som om inga invandrare kommer in på arbetsmarkna-
den, som om alla blir bortmotade och som om ingen
får hjälp. Det är faktiskt så att en stor majoritet av
invandrarna jobbar, bidrar och har arbete. Det är
också så att det har skett en stor positiv förändring,
Ulla-Britt Hagström, bara de senaste åren. Arbetslös-
heten bland dem med en annan etnisk bakgrund än
den svenska har sjunkit mycket snabbare än arbets-
lösheten bland befolkningen som helhet. Sysselsätt-
ningsgraden har ökat mycket snabbare än bland be-
folkningen i övrigt. Någonting positivt har hänt.
De insatser som jag redogjorde för i interpella-
tionssvaret handlar om att förstärka de effekterna, så
att invandrarna inte ses som en arbetskraftsreserv som
vi nyttjar när vi behöver och sparkar ut när vi inte
behöver.
Det är därför integrationsskrivelsen, som vi läm-
nat till riksdagen och som vi ska diskutera i nästa
vecka, i så mycket handlar om hur man befäster inte
bara lika rättigheter och skyldigheter utan också lika
möjligheter.
Det Ulla-Britt Hagström helt saknar i sin analys är
frågan vilket ansvar arbetsgivarna runtom i Sverige
har. Är misslyckandet för integrationspolitiken enbart
fråga om lagar och hur arbetsförmedlingen uppträder,
eller handlar det också om att vi gemensamt måste
ställa helt andra krav och ha helt andra förväntningar
på Sveriges arbetsgivare, som inte låter den kvinna
Ulla-Britt Hagström träffade ens komma till en inter-
vju för att berätta om sin kompetens?
Det är därför arbetet med att förbättra riktlinjerna
i arbetsmarknadspolitiken och med att förändra och
stärka lagstiftningen måste fortsätta. Men det räcker
inte. Vi måste också på ett bra sätt förklara för landets
arbetsgivare att man inte kan sortera bort en person
beroende på namn och hudfärg om vi ska klara vår
demografiska utmaning. Man måste lära sig att se till
kompetens och ingenting annat.