Herr talman! Jag vill tacka för de här ytterligare
kommmentarerna. Jag tror att det är viktigt att
betona att det organ som skall ansvara för
rapporteringen tillbaka till
parlamentarikerförsamlingen är ministerrådet. Det
bör inte råda någon tvekan på den punkten. Det är
ministerrådet som är det högsta beslutande
organet. Eftersom parlamentarikerförsamlingen
sammanträder bara en gång om året, finns det gott
om tid att behandla alla
parlamentarikerförsamlingens rekommendationer
också i ministerrådet.
Men om ämbetsmannakommittén kan agera redan
innan ministerrådet har haft anledning att ta
ställning, är det självklart bara en fördel. Det beror
naturligtvis på frågornas karaktär. Framför allt är
det naturligt att ämbetsmannakommittén lägger
fram förslag om aktioner med anledning av
parlamentarikerförsamlingens förslag. Men
ansvarsförhållandet måste dessutom vara sådant att
ordföranden i ministerrådet å dettas vägnar
rapporterar till parlamentarikerförsamlingen och
ger denna den möjlighet som en
parlamentarikerförsamling alltid har att granska
hur fögderiet har skötts. Jag tror att det är viktigt
att parlamentarikerförsamlingen på det sättet får
en aktiv granskningsroll i ESK-arbetet.
Det andra ledet i det som
parlamentarikerförsamlingen vill åstadkomma är
att få till stånd en större effektivitet i ESK-
systemets organ och starta en reformprocess som
gör att ESK blir mera exekutivt och
handlingskraftigt än i dag. Jag har också stort
förtroende för att det som
parlamentarikerförsamlingen fortsättningsvis kan
komma att kräva också kommer att få ett stöd från
svensk sida.
Låt mig till sist säga att jag också tycker att det är
viktigt att parlamentarikerförsamlingens arbete
följs upp även i de nationella parlamenten. Som
utrikesministern noterade har vi strävat efter att
göra detta också här. Men det finns här en
ömsidighet. Ju mer man ser att
parlamentarikerförsamlingens arbete verkligen har
effekt på ministerrådet, desto större förutsättningar
finns det också att få ett intresse i de nationella
parlamenten. Men givetvis finns det också ett
omvänt samband. Om ministrarna känner att man
inte respekterar parlamentarikerförsamlingens
synpunkter, får de på huden hemma i det egna
parlamentet. Vi känner också ett ansvar för att
driva på våra kamrater i de nationella parlamenten
att verkligen sätta press på sina respektive
regeringar, så att parlamentarikerförsamlingens
arbete verkligen får tyngd och effekt.