Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för det
här svaret, och när jag säger att jag vill tacka så
menar jag det verkligen -- mer än vad man kanske
gör vanligtvis när man tackar för interpellationssvar
här i kammaren. Jag tycker nämligen att det är ett
mycket bra svar i flera avseenden.
Det gläder mig att utrikesminstern har utnyttjat
detta tillfälle att inför kammaren göra en
auktoritativ deklaration av hur regeringen nu ser på
ESK-arbetet, mot bakgrund av de
rekommendationer som
parlamentarikerförsamlingen har gett.
Det är viktigt för oss som skall fara till Wien i
sommar och delta i nästa möte med
parlamentarikerförsamlingen att ha med oss detta
ställningstagande från den svenska regeringen.
Dessutom noterade jag att den svenska rollen inte
oväntat är mycket positiv, sedd utifrån de
strävanden som parlamentarikerförsamlingen har
gett uttryck för.
ESK-arbetet är mycket viktigt för Europas framtid.
Om vi vill kunna se en ny europeisk
säkerhetsordning har ESK helt klart en nyckelroll,
bl.a. därför att det är det enda säkerhetspolitiska
organet som verkligen är alleuropeiskt och som
dessutom innefattar Nordamerika. Det gör att det
är viktigt att ESK får den styrka, effektivitet och
förankring som krävs för att ESK verkligen skall
kunna fullgöra den här uppgiften.
En förutsättning för att ESK-arbetet skall få en
sådan tyngd är att det är ordentligt parlamentariskt
förankrat. I det sammanhanget är naturligtvis
ESK:s parlamentarikerförsamling viktig. Därför är
det allvarligt att man i ESK:s ministerråd hittills har
tagit så lätt på parlamentarikerförsamlingens
arbete. Om någon förändring inte sker på den
punkten kan det lätt bli så att
parlamentarikerförsamlingens arbete upplevs som
tämligen meningslöst och att en förtroendekris
uppstår mellan parlamentarikerna och de ansvariga
ministrarna i ministerrådet.
Detta vore naturligtvis mycket allvarligt för ESK-
arbetets framtid. Utan den grundläggande
parlamentariska förankringen kommer det att bli
svårt att driva ESK-arbetet vidare mot större tyngd
och effektivitet.
Därför är det positivt att Sverige ändå har varit
pådrivande i att få till stånd ett mer systematiskt
samarbete mellan ministerråd och
parlamentarikerförsamling. Den modell för hur
hanteringen av parlamentarikerförsamlingens
rekommendationer skall se ut som utrikesministern
skisserade i sitt svar är väl värd att arbeta vidare på.
Ett led saknas dock i den beskrivning som görs i
svaret, men jag tror att det kanske är ett
förbiseende. Jag utgår från att det också skall ligga
en behandling i ministerrådet mellan behandlingen
i ämbetsmannakommittén och rapporten till
parlamentarikerförsamlingen. Utrikesministern
kan kanske kommentera detta, men jag utgår från
att det var så det var tänkt.
Jag tycker att det är en rimlig ordning att
ämbetsmannakommittén går igenom
rekommendationerna och vidarebefordrar sina
synpunkter till ministerrådet, men att ministerrådet
tar ställning till parlamentarikerförsamlingens
rekommendationer och vidtar åtgärder med
anledning av de rekommendationer som man anser
sig kunna stödja. Sedan bör en detaljerad rapport
gå tillbaka till parlamentarikerförsamlingen, som i
sin tur kan få bedöma om ministerrådet har agerat
på ett riktigt och rimligt sätt.
Många av parlamentarikerförsamlingens
strävanden går ju ut på att stärka, fördjupa och
effektivisera ESK-arbetet. Här finns det en hel del
som behöver göras: man behöver mera resurser och
ett bättre beslutssystem.
I det sammanhanget noterade jag också med
tillfredsställelse Sveriges roll i arbetet att försöka nå
fram till effektivare beslutsordningar, så att det blir
svårare att blockera beslut i ESK-arbetet. Jag tror
att det är nödvändigt att man når ett effektivare
beslutssystem för att ESK skall kunna agera mer
och snabbare när det behövs.
Detta arbete måste alltså drivas vidare. Det kan
man göra både genom att se över beslutsreglerna i
ministerrådet och -- vilket utrikesminstern
skisserade -- genom att ha särskilda organ som kan
agera i vissa bestämda frågor. Det är också
nödvändigt att öka resurserna till ESK:s organ och
framför allt ge dem större kompetens och
handlingsmöjligheter.
Det är viktigt att såväl minoritetskommissarien som
generalsekreteraren har möjlighet att ta initiativ i
större utsträckning än hittills och att man också
skapar större initiativmöjligheter för de olika
specialinstitutionerna.
Särskilt viktigt är att ESK kan agera tidigt -- varna
tidigt och arbeta förebyggande. Även på denna
punkt noterar jag med tillfredsställelse de svenska
initiativen. En av de viktigaste framtidsuppgifterna
för ESK är nog att just bygga upp sina möjligheter
att reagera tidigt på sådant som kan leda till
konflikter, och då är inte minst samarbetet med
enskilda organisationer, som också berörs i svaret,
betydelsefullt.