Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig vilka
åtgärder som rekommendationerna från ESK:s
parlamentarikerförsamling hittills har föranlett
inom ESK och vilka ytterligare åtgärder som är
tänkbara.
Låt mig först konstatera att någon fastställd
ordning för behandling av
parlamentarikerförsamlingens rekommendationer
inte existerar inom ESK:s ministerråd. Sverige
försökte som ordförande vid
ämbetsmannakommitténs möte i Prag i september
1993 att få till stånd en behandling av de i juli 1993
antagna rekommendationerna. Sverige fick
visserligen stöd för denna linje av ett flertal stater,
men då enhällighet inte uppnåddes ägde inte någon
diskussion i sak rum. Kommittén tog endast
kännedom om besluten.
Jag delar Pär Granstedts uppfattning att även om
parlamentarikerförsamlingen endast är rådgivande
bör ministerrådet ta största möjliga hänsyn till
församlingens rekommendationer.
Rekommendationerna är även av betydelse för
ESK genom ESK-parlamentarikernas agerande i
sina respektive nationella parlament.
Jag anser att ESK bör sträva efter en modell som
mer liknar andra europeiska regionala organ som
t.ex. Europarådet och NATO.
Som ett första steg bör ministerrådets politiska
underorgan -- ämbetsmannakommittén och
ständiga kommittén i Wien -- diskutera
rekommendationerna. På grundval av en sådan
behandling skulle därefter ministerrådets
ordförande lämna en rapport till den
parlamentariska församlingen. Banden mellan
församlingen och ESK-organen skulle också kunna
stärkas om församlingens s.k. ständiga utskott
förlade ett årligt möte till Wien. Därmed skulle
både formella och informella kontakter mellan de
olika delarna av ESK underlättas.
Resultatet av dessa förslag skulle kunna bli ökad
transparens, ökad demokratisering av ESK-
processen och ökad politisk genomslagskraft för
ESK. I förlängningen är detta, enligt min mening,
av betydelse även för en bättre, ömsesidigt
samverkande säkerhetsordning i Europa.
Ett särskilt hinder för att nå detta mål är
skillnaderna i beslutsregler. Församlingens
majoritetsregel är principiellt annorlunda än
ministerrådets konsensusregel. Denna
grundläggande skillnad medför att enskilda
regeringar med framgång kan motsätta sig -- som
förra året -- en sakbehandling av kontroversiella
rekommendationer av församlingen.
Majoritetsregeln i församlingen kan samtidigt
medföra att krav på kompromissbeslut minskar och
därmed leda till mindre uppmärksamhet och
följsamhet i ESK:s ministerråd och
ämbetsmannakommitté. Därför är det angeläget att
söka en bättre överensstämmelse mellan
beslutsreglerna.
Församlingen rekommenderade en uppmjukning
av kravet på enhällighet för ESK-beslut. Det kan
förefalla naturligt att ansluta sig till detta krav inte
minst med hänsyn till att denna viktiga
procedurregel missbrukats för att förhindra en
behandling av parlamentarikerförsamlingens
rekommendationer. Samtidigt måste konstateras
att sådant missbruk inte är regel. Varje
medlemsstat som utnyttjar enhällighetskravet i
blockerande syfte tär på sitt politiska kapital i
medlemskretsen, vilket är ett skäl till att detta
sällan sker. Enhällighet är också viktigt för att få en
reell uppslutning kring beslut.
Efter noggrant övervägande beslöt jag dock att vid
rådsmötet i Rom, ansluta mig till kravet på
uppmjukning av enhällighetsregeln. Min tanke var
att dess tillämpning skulle i princip inskränkas till
beslut av normativ karaktär, medan vissa operativa
beslut skulle kunna fattas av en kvalificerad
majoritet. På denna punkt råder delade meningar
bland ESK-staterna och diskussionen måste därför
fortsätta. Beslut kan förväntas fattas i höst vid
ESK:s s.k. granskningskonferens i Budapest. För
att få större effektivitet i besluten borde ESK också
kunna skapa fler begränsade beslutsorgan. ESK-
trojkan är ett bra exempel.
De av parlamentarikerförsamlingen antagna
rekommendationerna täcker ett brett område.
Rekommendationerna behandlar politiska frågor,
problem rörande ekonomi, vetenskap, teknologi
och miljö, frågor rörande demokrati och mänskliga
rättigheter. Jag saknar möjlighet att här gå in på de
enskilda rekommendationerna.
Parlamentarikerförsamlingens rekommendationer
har en inriktning som står nära i överensstämmelse
med huvuduppgifterna för det svenska
ordförandeskapet. Dessa prioriteringar har
redovisats tidigare för riksdagen. Vi satsade på
förebyggande diplomati och krishantering. Vi sökte
befästa värdegemenskapen mellan ESK-staterna.
Vi ville förbättra samverkan med andra
internationella organisationer, i synnerhet FN. Vi
sökte fortsätta stärka ESK som organisation.
Ministerrådet och ämbetsmannakommittén har
under det gångna året fattat ett flertal beslut med
denna inriktning. Några av församlingens
rekommendationer och ESK:s beslut önskar jag
särskilt kommentera.
Församlingens krav på att ESK-representationen i
Kosovo, Sandjak och Vojvodina skulle få fortsätta
sin verksamhet var viktigt. Ministerrådet tog också
ett beslut härom. Jag kan bara starkt beklaga att
diskussionerna med regeringen i Belgrad ännu inte
lett till ett sådant resultat trots ett flertal försök.
Men överläggningarna fortsätter -- senast genom
ett besök av ESK:s ämbetsmannastrojka i Belgrad.
Församlingen uppmärksammade även de negativa
effekterna på grannstaterna av FN-sanktionerna
mot Serbien-Montenegro. Det svenska
ordförandeskapet verkade aktivt för att ESK skulle
vidta åtgärder för att lindra grannstaternas
ekonomiska börda till följd av implementeringen
av sanktionerna. Det är därför tillfredsställande att
notera att en särskild ESK-konferens om denna
fråga har lett till att ett stort antal projekt med detta
syfte nu planeras eller påbörjats i grannstaterna.
Minoritetskommissariens verksamhet fick
betydande utrymme och stöd i
parlamentarikerförsamlingens rekommendationer.
Jag delar helt den positiva bedömning av denna
verksamhet som församlingen gör. Kommissarien
är förtjänt av ett starkt stöd. Jag och mina
medarbetare har själva försökt lämna det i olika
sammanhang.
Samtidigt har jag invändningar mot vissa av de
resonemang som förs av församlingen beträffande
minoritetskommissarien. Bl.a. förespråkas en bred
tolkning av kommissariens mandat. Jag vill avråda
från att ge kommissarien ett alltför brett
verksamhetsfält. Det är en tillgång att
kommissarien koncentrerar sin uppmärksamhet på
sådana minoritetsproblem som utgör tänkbara hot
mot fred och säkerhet i ESK-området. Vi bör enligt
min uppfattning eftersträva att behålla denna
säkerhetspolitiska inriktning av kommissariens
verksamhet.
Församlingen understryker i sina
rekommendationer vikten av samarbete med andra
internationella organisationer och i synnerhet FN.
Under Sveriges ordförandeskap blev ESK
observatör i FN:s generalförsamling och en särskild
ramöverenskommelse om samverkan gjordes. Vi
inititerade även regelbundna överläggningar om
demokrati och mänskliga rättigheter mellan ESK,
Europarådet och FN. Europarådet och ESK har
genomfört ett antal samarbetsprojekt och
samarbetat i samband med valövervakning. Med
NATO/NACC bedriver ESK samråd i olika former
i synnerhet om fredsbevarande verksamhet.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis understryka att
Sverige, i första hand i samråd med ESK:s
ordförande och med generalsekreteraren, arbetar
för en sakbehandling inom ESK av församlingens
rekommendationer på sätt som redovisats i början
av mitt inlägg. Jag försökte under min tid som
ordförande i rådet att i största möjliga utsträckning
dra in parlamentarikerna i ESK:s arbete. Bl.a.
ingick representanter för
parlamentarikerförsamlingen i delegationen vid
mina besök i de nya medlemsstaterna. Vidare
föreslog vi särskilda möten mellan ESK-staternas
regeringsrepresentanter och ESK-institutioner å
ena sidan och parlamentariker och frivilliga
organisationer å andra sidan. Som ett resultat härav
organiseras senare i år ett första gemensamt
seminarium om ESK:s förebyggande diplomati och
frivilligorganisationernas roll. Strävandena att
skapa fruktbara länkar mellan parlamentarikernas
och regeringarnas arbete i ESK måste fortsätta.