Herr talman! Jag vill börja med att rikta en eloge till Sonia för en väldigt bra genomgång av det som är det samlade finansutskottets bedömning av Riksbankens penningpolitiska agerande under den tvåårsperiod som utvärderingen omfattar. Det gör samtidigt att jag kan korta ned mitt anförande något, vilket i sin tur gör att en del av oss kanske hinner med tåget hem och kan fira helg på hemmaplan också det här veckoslutet.
Jag ska ändå göra en del kompletteringar. Jag ska inleda med en principiell diskussion om Riksbankens ställning och det penningpolitiska ramverket. Sedan 1999 har Sveriges riksbank haft ett lagfäst oberoende gentemot riksdagen och regeringen. Riksbankens penningpolitiska beslut fattas enligt riksbankslagen av en oberoende direktion som inte får söka eller ta instruktioner i penningpolitiska frågor. Det är principiellt viktigt från flera utgångspunkter och jag ska något kommentera de principiella utgångspunkterna senare. Det viktigaste skälet till detta är att man inte ska hamna i olika typer av målkonflikter. Riksbanken ska ha målet att upprätthålla det fasta penningvärdet och förmågan att främja ett säkert och effektivt betalningssystem.
I sin utvärdering av den svenska penningpolitiken under åren 1995-2005 konstaterade utvärderarna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin att den svenska riksbanken står sig väl i jämförelse med de bästa centralbankerna i världen och att den penningpolitiska utvecklingen har förbättrats avsevärt efter införandet av en inflationsmålspolitik som bedrivs av en självständig centralbank.
Vänsterpartiet är det enda av riksdagens partier som mäler ut sig när det gäller synen på det penningpolitiska ramverket. I övrigt råder det en stor enighet i riksdagen, och det präglar också det här betänkandet, om det penningpolitiska ramverket och målet för Riksbankens penningpolitiska regim. Det skapar i sig, vilket utvärderarna Giavazzi och Mishkin understryker, trovärdighet för banken och för penningpolitiken och leder till en ökad stabilitet i svensk ekonomi. Jag vågar påstå att vi med mer målkonflikter under den här finansiella krisen också hade haft svårare att bemöta de attacker på den finansiella sektorn som krisen har inneburit.
Vänsterpartiet har som sagt en helt annan uppfattning. I två reservationer underkänner man helt grunden för det penningpolitiska ramverket och för Riksbankens oberoende ställning. Helt utan grund påstår man bland annat att det inflationsmål som ligger till grund för bankens penningpolitiska beslut styrs av EU:s regelverk. Jag förstår inte var det påståendet kommer ifrån.
Man säger också att man vill ha ett tudelat eller ett hierarkiskt mål för Riksbanken. Samtidigt understryker man behovet av att Riksbanken ska ha fokus på produktivitetsutvecklingen. Det här är en målkonflikt. Sysselsättningsutvecklingen och produktivitetsutvecklingen är två mål som står emot varandra. Att göra Riksbanken ansvarig, direkt eller indirekt, också för arbetsmarknadspolitiken skulle skapa målkonflikter som skulle innebära en ökad osäkerhet och minskad stabilitet i den svenska ekonomin som helhet.
Den mest allvarliga invändningen gäller Riksbankens oberoende ställning. Det här är inte rätt tillfälle att ta en principiell debatt i den frågan, men jag vill varna för effekterna av en ökad osäkerhet om det penningpolitiska ramverket och Riksbankens oberoende ställning.
Den utvärdering som vi nu tar ställning till avser åren 2006-2008. Jag vill upprepa elogen till Sonia Karlsson som har gjort en mycket bra genomgång och redovisning av hur finansutskottet ser på den här perioden.
Perioden har präglats av ett växande kostnadstryck och en stor osäkerhet om konjunkturen, bland annat beroende på stigande internationella råvarupriser och en snabbt fördjupad finanskris. I utskottets utvärdering konstaterar vi dock att det under hela perioden funnits ett direkt samband mellan bankens redovisade bedömningar av utvecklingen och direktionens räntebeslut, vilket tyder på en noggrann värdering av de motsägelsefulla tendenser som har funnits under perioden, framför allt när det gäller konjunkturutvecklingen och inflationen.
I efterhand kan man konstatera att Riksbanken gjort några missbedömningar. Man missade till exempel den kraftiga uppgången av råvarupriserna under 2007 och 2008. Med facit i hand innebär detta att Riksbanken möjligtvis kunde ha höjt reporäntan snabbare under 2006 och delar av 2007 för att dämpa inflationstrycket. Utskottet konstaterar dock samtidigt att de flesta andra prognosmakare hade lika svårt att förutse inflationsuppgången.
På motsvarande sätt missbedömde man den vändning som kom på råvaru- och inflationssidan sommaren 2008. Det faktum att denna vändning samtidigt påverkades av den begynnande internationella finanskrisen förstärkte effekten. Konsekvenserna blev att vissa räntehöjningar under 2008 i efterhand kan ifrågasättas samtidigt som man kan konstatera att det rådde en relativt stor oenighet i direktionen under denna period, vilket är ett naturligt uttryck för det svårtolkade läget.
Riksbanken var däremot mycket snabb med att anpassa penningpolitiken och bankens övriga verksamhet till den svåra situation som uppstod när finanskrisen slog till på allvar hösten 2008. Man vidtog omgående åtgärder som säkrade bankernas tillgång till likviditet. Man har sänkt reporäntan med 4,25 procentenheter under perioden från början av oktober fram till mitten av maj i år, vilket har inneburit en mycket omfattande stimulans av den svenska ekonomin. Banken har tillsammans med de åtgärder som vidtagits av regeringen och riksdagen bidragit till att begränsa krisen och lagt grunden för en ekonomisk återhämtning.
Riksbanken har också visat en stor öppenhet under finanskrisen, som har påpekats tidigare, vilket enligt utskottets uppfattning också medverkat till att förtroendet för banker och betalningssystem har kunnat upprätthållas.
Herr talman! Ibland sägs det att Riksbanken med sina resurser och sin samlade kompetens borde vara bättre än andra prognosmakare på att förutse utvecklingen på finansmarknaden och i den reella ekonomin i samband med snabba skiften i inflation och konjunktur. Riksbanken har gjort en sammanställning av sina egna prognoser och jämfört dem med nio andra viktiga prognosmakare när det gäller ett antal centrala variabler, inflation, bruttonationalprodukt, sysselsättning, produktivitet med mera. Sammanställningen visar generellt att banken gjort bra bedömningar i förhållande till utfallet och i förhållande till övriga prognoser.
Utskottet har tittat närmare på inflationsprognoserna och konstaterar att Riksbanken tillhör de prognosmakare som haft högst träffsäkerhet i inflationsprognoserna under perioden, och särskilt under 2008. Det är viktigt att man upprätthåller denna höga kvalitet i sitt prognosarbete eftersom kommunikationen av underlaget till de penningpolitiska besluten är central också för trovärdigheten.
Den offentliga statistiken visar att bankernas kreditgivning till icke-finansiella företag varit relativt stabil under finanskrisen trots farhågor om motsatsen. Enligt vissa indikationer har mindre och medelstora företag dock fått känna av en viss kreditåtstramning under finanskrisens förlopp. Utskottet konstaterar att det saknas en samlad officiell statistik över bankernas utlåning uppdelad på till exempel företagsstorlekar och kommer att undersöka möjligheterna att utvidga dagens statistik till att omfatta även den här typen av uppgifter.
Herr talman! Sammantaget ger finansutskottet Riksbanken ett gott betyg för penningpolitiken under perioden 2006-2008, för hanteringen av finanskrisen och för hanteringen av finanskrisen under hösten 2008. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.