Herr talman! Det är glädjande att Lars Elinderson bryr sig om vårt samarbete, och jag kan säga att vi redan har löst den konflikten och har gjort en uppgörelse kring den frågan. Jag kan alltså stilla din oro där.
Det är ungefär som att Lars Elinderson inte vill se de målkonflikter som faktiskt finns i dag. Jag tycker också att debatten kring full sysselsättning och jobben i Sverige blir lite ohederlig när man till och med i förarbetena till riksbankslagen faktiskt säger att man ska motverka högre sysselsättning om det hotar inflationsmålet. Jag menar att det finns ett grundläggande problem här, för vi får en strukturellt högre arbetslöshet.
Visst, på kort sikt kan inte penningpolitiken påverka arbetslösheten så mycket. Men om människor som är på väg in i en högkonjunktur helt plötsligt inte får den anställning de är på väg att få, om man blir kvar i ännu en högkonjunktur, blir man faktiskt efter och kanske till och med utanför arbetsmarknaden under en stor del av sitt liv. Det ser vi. Vi har haft, och har fortfarande, en konsekvent högre långtidsarbetslöshet hos en stor grupp människor utanför arbetsmarknaden under hela 90-talet. Det här är ett stort samhällsekonomiskt problem och ett individuellt problem, så klart. Människor behövs i produktionen, och människor måste få känna sig behövda och kunna delta. Det är utifrån det jag vill problematisera det hela.
Vårt grannland Norge har ju till exempel ett komplementärt penningpolitiskt mål, och de verkar ju inte ha så stora problem precis. Jag tror nog alltså att det finns andra sätt att se på penningpolitiken än den syn som råder i Sverige i dag. Jag tycker att det är bra att vi debatterar frågan, för det måste man kunna göra i en ekonomisk-politisk debatt.