Fru talman! Hösten 1995 beställde riksdagsmajori-
teten ett förslag från regeringen om att återinföra
rätten för kommunerna att i detaljplan för handelsän-
damål styra handel med skrymmande varor och livs-
medel.
Det var den dåvarande riksdagsmajoriteten som
1992 tog ifrån kommunerna rätten att reglera denna
typ av handel. Detta var ett av Bert Karlssons stora
paradnummer.
Genom detta beslut skulle matpriserna sjunka
kraftigt. Detta leder till stora etableringar av försälj-
ningsställen i industri- och handelsområden som pla-
nerats för andra verksamheter.
Dessa etableringar vänder sig främst till bilburna
kunder. Förlorarna är kunder utan bil, framför allt
äldre människor. De får se sina närbutiker i bostads-
områden läggas ned till förmån för mer perifert be-
lägna butiker. De tvingas anlita kommunens hemtjänst
och färdtjänst för att uträtta ärenden som de tidigare
själva kunde göra.
Kommunernas kostnader ökar. Kommunerna får
också ta hand om trafik- och parkeringsproblemen.
PBL-utredningen har utrett frågan och i ett särskilt
delbetänkande gett sin åsikt till känna.
Kommunförbundet har i en enkät 1995 ställt föl-
jande frågor till kommunerna i denna fråga.
1. Skall kommunerna kunna styra handel med
skrymmande varor? - 104 kommuner svarade ja
på den frågan, medan 64 svarade nej. Som skäl
anfördes hänsyn till centrumhandel, trafikproblem,
parkeringsproblem, miljön och omgivningspåver-
kan.
2. Skall kommunerna kunna styra handel med livs-
medel? - 118 kommuner svarade ja, medan 61
svarade nej. Som skäl anfördes hänsyn till cent-
rumhandel, service i bostadsområden för äldre och
handikappade.
Chalmers i Göteborg har forskat i frågan och
kommit fram till att konsumenternas bästa inte har
styrt mot externa marknader, utan stöld av köpkraft
har varit det främsta motivet. Lokaliseringens mil-
jöpåverkan har i flera fall inte utretts. Biltrafik och
miljöbelastning har ökat med mellan 200 och
1 200 %.
Efter riksdagsbeslutet 1992, när möjligheten att
reglera detta togs bort, har planeringen dragit ut på
tiden på grund av att livsmedelsförsäljningen inte har
kunnat begränsas.
Externa etableringar går på tvärs mot miljömålen.
Konkurrensen är viktig i dessa sammanhang som i
många andra sammanhang. Så skall det vara även i
fortsättningen. Detta skall inte utgöra ett hinder mot
att en kommun närmare kan reglera handelsändamå-
let.
För att detta skall ske skall det finnas skäl av be-
tydande vikt. Det ankommer på kommunen att visa att
det föreligger sådana skäl. Detta skall göras i någon
form av utredning som tydligt redovisar behovet.
Detta bör behandlas i översiktsplanen, där både kon-
sument- och miljöintressen kan preciseras.
Boverket och Konsumentverket jobbar nu med att
analysera vilket underlagsmaterial som behövs.
Till detta betänkande har fogats fyra reservationer
och ett särskilt yttrande. Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna vill inte ge kommunerna möjlighet
att i detaljplan reglera livsmedelsförsäljning i han-
delsplaner. Motivet är försämrad konkurrens och
därmed ökade kostnader för konsumenterna. Jag har
tidigare i mitt anförande framhållit vikten av en bra
konkurrens. Jag har också som skäl anfört att vi vill
ge kommunerna denna möjlighet att slå vakt om när-
service och miljö.
Med denna reservation framstår det alldeles tyd-
ligt att detta är frågor som väger väldigt lätt för dessa
partier. Att miljöbelastningen ökar med mellan 200
och 1 200 % är ingenting som intresserar moderater,
folkpartister och kristdemokrater; det gör inte heller
servicen till gamla och handikappade.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet varnar i sin reser-
vation för den ökade miljöbelastningen vid externa
etableringar samt för den uttunning av närservice som
kan bli fallet. Jag delar dessa farhågor. Det är tunga
skäl för den förändring som vi nu genomför. Det som
dessa partier vill åstadkomma med sin reservation är
redan tillgodosett i betänkandet. I övrigt har vi samma
syn på dessa frågor.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan i betänkandet och avslag på
reservationerna.