Fru talman! Jag ber att få tacka skolministern för
svaret på min interpellation. Det antyder i vissa delar
ett försiktigt erkännande av att den snabba och delvis
okontrollerade utvecklingen av fristående skolor - ett
begrepp som egentligen bör ersättas med vad det
ytterst handlar om, nämligen privata skolor - håller
på att gå regeringen ur händerna, liksom ett behov av
reformering på området. Men på en del punkter tyck-
er jag att svaret är vagt och undanglidande.
Svensk utbildningspolitik har sett till helheten och
i ett långsiktigt perspektiv varit oerhört framgångsrik.
Arbetarrörelsen vann med stöd av liberaler slaget mot
elitskolan och för en skola tillgänglig för alla på lika
villkor. Under fältropet "mångfald och ökad valfri-
het" försöker nu resursstarka grupper med tydliga
ideal och stor vana att organisera sig att luckra upp
denna svenska modell, som inte enbart haft som mål
att även resurssvaga grupper i det svenska samhället
skulle garanteras en fullgod undervisning utan också
varit en viktig del i byggandet av välfärdsstaten.
Men hur stämmer då detta tal om mångfald och
ökad valfrihet överens med verkligheten? Mångfald
åt vilka, och valfrihet för vem? Låt mig för att undvi-
ka onödiga missförstånd i den fortsatta debatten först
konstatera att flera fristående skolor som bygger på
alternativ pedagogik naturligtvis bidragit till både
verklig mångfald och befrämjandet av nya idéer på
utbildningsområdet. Men denna bild är långt ifrån
entydig.
"Medelklassen sätter sina barn i friskolor, och
kommunala skolor med stora resurser. Underklassen
får nöja sig med kommunala skolor där det saknas
lärare och resurser." Det säger Anders Lidström,
docent i statskunskap vid Umeå universitet, som
under många år studerat utvecklingen i den svenska
skolan. Det är sålunda inget underifrånperspektiv,
som det ofta hävdas från de privata skolornas okritis-
ka uppbackare, som utgör huvudfåran i vad som nu
riskerar att utvecklas till ett systemskifte. Det är de
starkas och välutbildades ovanifrånperspektiv, allt
oftare lanserat som aktiebolag med nya affärsidéer
och med synsättet att skolan är en marknad och för-
äldrar och elever kunder.
Att utvecklingen mot fler privata skolor i regel
inte bygger på något underifrånperspektiv med en-
skilda individers starka engagemang i botten visar
också med all önskvärd tydlighet utformningen av
bidragssystemet. En viktig anledning till det stora
antalet sökande är att grundskolorna numera får bi-
drag per elev, som motsvarar anslaget till de kommu-
nala skolorna.
Jag kan peka på ett stort antal konkreta exempel
ur den praktiska skolvardagen i både små och stora
kommuner som klart och tydligt visar att barnen i de
kommunala skolorna drabbas orättvist när privatsko-
lor trots lägre kostnader får samma bidrag. Att detta
är en djup orättvisa har bl.a. fastslagits av skolminis-
terns egen utredare Sven-Åke Johansson. Jag delar
därför inte skolministerns slutsats att det kommunala
inflytandet vid etableringen av fristående skolor inte
behöver öka. Hon hänvisar därvidlag till Skolverkets
påstående att kommunerna hittills inte i särskilt stor
utsträckning utnyttjat sin möjlighet att påvisa att
etableringen av en friskola kan få påtagliga och be-
stående negativa effekter för kommunens skolväsen i
övrigt. Detta stämmer helt enkelt inte med verklighe-
ten.
Bjuvs kommun i nordvästra Skåne är ett exempel
på hur en mindre kommun verkligen drabbas lång-
siktigt ekonomiskt genom etableringen av tre privat-
skolor. Limhamn-Bunkeflos kommundel i Malmö
kommun är ett annat dagsfärskt exempel på hur sned-
vridet nuvarande bidragssystem är. Exemplen kan
mångfaldigas.
Jag vill avslutningsvis i detta första inlägg ställa
en för hela denna debatt om skolan, mångfalden och
valfriheten central fråga till skolministern. Är grann-
skapsskolan - den gemensamma skola där direktörens
barn går tillsammans med arbetarens, svart tillsam-
mans med vit och kristen tillsammans med muslim -
enligt skolministern fortfarande fundamentet i den
svenska skolan? Om så är fallet - vilka åtgärder tän-
ker skolministern vidta för att stärka detta fundament
i syfte att leva upp till målsättningen att valfriheten
ska vara till för alla och inte bara för några?