Fru talman! Det är tur att Bengt Silfverstrand inte
är skolminister eller att hans åsikter inte vinner fäste i
Regeringskansliet. Det är däremot bra att skolminis-
tern slår fast att de fristående skolorna har kommit för
att stanna, att hon förstår att de bygger på de enskilda
individernas starka engagemang för en pedagogisk
idé och att detta samtidigt leder till ökad valfrihet för
elever och föräldrar. Den insikten känns faktiskt vär-
defull och hoppingivande att lyssna till.
Svensk skola brottas onekligen med problem.
Nästan dagligen möts vi av rapporter från landets
skolor som bekräftar Skolverkets olika rapporter om
läget i grundskolan. Jag tror att de flesta håller med
mig om jag påstår att grundskolan är på väg att miss-
lyckas med sitt uppdrag. Det sker inte för att eleverna
är mindre begåvade nu än vad elever var för tio år
sedan, utan för att fokus på skolans huvuduppgift
förflyttats. Grundskolan har blivit mer av en social
problemlösare än en skola för kunskap. 70-
talsuttrycket flumskola känns faktiskt relevant igen.
Eleverna får betala priset. När 20 % av grundskolans
elever saknar fullständigt betyg, när 100 000 elever
uppger att de mår dåligt, när fyra av fem lärare eller
elever drabbats av våld i skolan och när tusentals är
funktionella analfabeter är det dags att byta fokus, fru
talman.
Mångfald inom skolans värld är en väg till ökad
kvalitet och ska inte ses som ett hot. Det finns mycket
goda anledningar att bejaka alla de alternativ som
bygger på initiativ från personal, föräldrar och andra
skolintresserade. Fria skolor - kommunala eller fri-
stående - är ett uttryck för den yttersta formen av
demokrati, nämligen det fria valet. Den rädsla som
Silfverstrand redovisar för de 3 % som går i friskolor
är talande för den grupp av politiker som mer bejakar
den politiska strukturen än bryr sig om eleverna - en
beklämmande ålderdomlig inställning.
Ett aktivt val av en skola med redovisad varudek-
laration, pedagogiskt som verksamhetsmässigt, med
tydliga krav på förhållningssätt är kanske den vikti-
gaste kvalitetshöjaren av alla åtgärder. Självklart har
fristående skolor i varje kommun en positiv inverkan
på kvaliteten även i de kommunala skolorna. Konkur-
rens fungerar faktiskt också här. Nio av tio lärare vill
byta till en fristående skola. Småskaligheten vinner
naturligtvis före en politisk koloss som den kommu-
nala skolan är i många kommuner.
Kommunernas satsningar på skolan varierar
starkt, som bekant - från 37 000 kr per elev till
73 000 per elev. Självklart får vi en mycket ojämn
kvalitet med den skillnaden - ett faktum som borde
ge tänkvärda signaler till en skolminister. Det borde
därför inte bekymra någon politiker vem som är den
godkända huvudmannen. Det borde rimligen vara
elevens fria val och resultat som är det viktigaste. Låt
en statlig finansiering ligga som bas för en likvärdig
skola i Sverige.
Jag vill därför slutligen fråga skolministern om
hon, med tanke på Skolverkets och Riksdagens revi-
sorers rapporter, kan tänka sig en utredning som tar
fasta på grundtanken att låta staten återgå som huvud-
finansiär för svensk grundskola.
Skolministern överväger vidare åtgärder med an-
ledning av betänkandet Likvärdiga villkor? med av-
seende på effekterna av resursfördelningssystemet
vad gäller de fristående grundskolorna och vill då
särskilt belysa effekterna för elever med behov av
särskilt stöd samt för elever i glesbygd. Nu undrar jag
vilka tänkbara konkreta åtgärder ministern överväger.
Avslutningsvis: Anser skolministern att fristående
skolor är en tillgång för svenskt skolväsende?