Fru talman! Debatten handlar om regeringens skrivelse till riksdagen om utnämningspolitiken - regeringens syn på hur den bör använda sin rätt att tillsätta de högsta cheferna för de drygt 200 förvaltningsmyndigheter och affärsverk som lyder direkt under regeringen.
Utnämningspolitiken har stor betydelse av flera skäl. Det första skälet är uppenbart: De statliga myndigheterna är viktiga. Myndigheterna har en nyckelroll när det gäller att genomföra den politik som regering och riksdag fattar beslut om oavsett om det är Försvarsmakten som ska försvara riket mot yttre fiender, Finansinspektionen som ska bevaka stabiliteten i det finansiella systemet eller Vägverket som ska bygga vägar där regeringen vill.
Myndigheterna är också medborgarnas främsta kontaktpunkter gentemot staten. Arbetsförmedlingen, den nya Pensionsmyndigheten och polismyndigheterna är alla exempel på myndigheter som har mycket kontakt med medborgarna och som fattar beslut som har stor betydelse för enskilda människor. Mot bakgrund av detta gäller det att finna den chef för respektive myndighet som är bäst lämpad att leda en många gånger komplex organisation.
Det andra skälet till att utnämningspolitiken har stor betydelse är att utnämningsmaktens utövande säger en hel del om regeringen och regeringens syn på statsförvaltningen. Enligt regeringsformen 11 kap. 9 § andra stycket får man endast fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet när man tillsätter en statlig tjänst. Föreskriften binder även regeringen. Syftet är att regeringen och andra som tillsätter statliga tjänster inte ska få ta hänsyn till omständigheter som objektivt sett inte är relevanta. Det gäller till exempel om en person har sagt något kritiskt om regeringen eller tillhör ett politiskt parti som inte ingår i regeringen.
Hur kan då regeringen gå till väga för att utöva sin utnämningsmakt? Man skulle kunna tänka sig att regeringen valde att utse myndighetscheferna genom en helt sluten process där kandidater till chefsposter vaskas fram av ministrarna och deras närmaste medarbetare eller kanske av statsministern personligen rent av. Någon kandidat får sedan ett erbjudande om att bli generaldirektör, kanske helt överraskande för vederbörande själv. Regeringen skulle också kunna befästa slutenheten genom att låta bli att dokumentera hur processen har gått till, till exempel vilka krav som har ställts på den person som man har utsett till generaldirektör.
Om regeringen skulle välja att agera på det sättet skulle det kunna tyda på att regeringens främsta ambition är att handplocka myndighetschefer som är följsamma gentemot regeringen. Man kan konstatera att en sådan sluten rekryteringsmetod utestänger alla dem som inte känner statsministern, berört statsråd eller någon av statsrådens närmaste medarbetare. Det blir tydligt vilka som är på insidan och har chans att få en generaldirektörspost och vilka som är på utsidan och inte har en chans.
Regeringen skulle med en sådan metod riskera att missa dugliga personer som skulle kunna göra en utmärkt insats i statens tjänst men inte får chansen. Regeringen skulle också sända den tydliga signalen ut till samhället att ledande statliga tjänster är förbehållna en liten privilegierad grupp. Genom att inte dokumentera vilka krav som ställs på den person som ska få tjänsten skulle regeringen också omöjliggöra en granskning av om regeringen har levt upp till grundlagens bestämmelser om att enbart sakliga grunder som förtjänst och skicklighet får ha betydelse när man tillsätter statliga tjänster.
Fru talman! Ett så slutet sätt att sköta utnämningsmakten på skulle väl ingen regering välja? Jo, det var så det gick till under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Den dåvarande statsministern Göran Persson frågades ut av konstitutionsutskottet om utnämningspolitiken våren 2006. Han fick då flera frågor om kravprofiler, det vill säga krav som har formulerats i förväg och som den som söker en viss tjänst måste uppfylla för att kunna komma i fråga för tjänsten. Om en kravprofil finns arkiverad kan man i efterhand granska om den person som fick tjänsten uppfyllde de krav som ställdes.
Utgångspunkten för frågorna till Persson den gången var att det med något undantag inte fanns kravprofiler arkiverade för de generaldirektörstjänster som den dåvarande regeringen hade tillsatt. Göran Persson sade bland annat: Jag måste säga att när jag tittar på en sådan kravprofil kan jag förstå att den inte läggs till akten, därför att den tillför inte särskilt mycket i sak. Det är inte särskilt upphetsande, om jag uttrycker mig försiktigt.
Detta visar att den dåvarande regeringen inte var intresserad av att det skulle gå att i efterhand utvärdera om utnämningarna levde upp till regeringsformens krav på att enbart skäl som förtjänst och skicklighet får beaktas. Det ger också en fingervisning om att det inte fanns någon strävan att professionalisera och strukturera rekryteringsarbetet. Vilken stor organisation eller vilket stort företag skulle i dag anställa ledande personer utan att noga göra klart för sig vilka krav man ställer på den person som ska anställas?
Jämför Göran Perssons uttalande med vad alliansregeringen anför i den skrivelse vi nu debatterar! Det står så här: "Regeringens första steg i reformeringen av utnämningspolitiken var att introducera en obligatorisk beredning av kravprofiler inför varje beslut om anställning av en myndighetschef. - - - Efter en avslutad rekryteringsprocess läggs kravprofilen i akten, vilket får till följd att dokumentet blir en allmän handling som kan lämnas ut. Var och en kan då utifrån handlingen göra en bedömning av dels vilka krav regeringen formulerade inför rekryteringen, dels om den person som slutligen fick anställningen i fråga också uppfyllde de i förväg uppställda kriterierna. Med den nu införda ordningen ökar möjligheterna påtagligt att i efterhand granska regeringens sätt att utöva utnämningspolitiken."
Synen på kravprofiler sammanfattar på ett tydligt sätt den förändring som har skett inom utnämningspolitiken. Den förra regeringen sade: Det är inte särskilt upphetsande. Alliansregeringen säger: Möjligheterna att granska regeringen utökas påtagligt. Skillnaden i ambition och inriktning är mycket stor.
Förutom det konsekventa och professionella arbetet med kravprofiler innebär alliansregeringens öppna rekryteringsmetoder en viktig förändring av utnämningspolitiken. Inte mindre än 54 gånger har regeringen genom annonsering i olika tidningar meddelat att en generaldirektörstjänst eller motsvarande befattning är ledig och inbjudit alla att anmäla sitt intresse. Totalt har 1 200 intresseanmälningar inkommit till Regeringskansliet till följd av annonseringen. Det är ett imponerande resultat, och det visar att signalen har gått fram. Generaldirektörsposterna är inte längre reserverade för en privilegierad krets av personer som känner statsministern eller hans medarbetare. På så vis har regeringen fått en mycket bredare grupp av personer att välja bland när en befattning ska tillsättas. Kvalificerade personer som aldrig tidigare har tänkt sig en statlig topptjänst kan anmäla sitt intresse och komma i fråga. Av dessa 54 tjänster har 35 eller nästan två tredjedelar tillsatts med en person som har lämnat in en intresseanmälan. Det visar att intresseannonseringen har betydelse även i praktiken.
Samtidigt markerar regeringen tydligt i skrivelsen att det finns ett antal tjänster där det av särskilt angivna skäl inte kommer att bli aktuellt med intresseannonsering. Det handlar till exempel om landshövdingar, domstolsordförande och överbefälhavare. Målsättningen är dock tydlig: Intresseannonsering ska vara huvudregeln.
Fru talman! Det blåser nya vindar inom utnämningspolitiken. När generaldirektörstjänsterna ska utlysas ska öppenhet råda. I efterhand ska det vara möjligt att granska om den som har fått tjänsten uppfyller de krav som ställdes. Det är viktiga steg i riktning mot en bättre statsförvaltning och en utnämningsmakt som utövas på ett mer demokratiskt sätt.