Fru talman! Låt mig berätta vad det här meningsutbytet mellan mig och Berit Andnor inte handlar om. Det handlar inte om att Berit Andnor är upprörd över att alliansregeringen har gjort för lite för att reformera utnämningspolitiken. Den här debatten handlar i stället om att Berit Andnor är störd över att regeringen har gjort så mycket för att reformera utnämningspolitiken att den regering hon själv satt i framstår i dålig dager, och det vill hon till varje pris försöka dölja.
Den som läser kammarens protokoll från den här mandatperioden finner ett antal debatter där Berit Andnor i högt tonläge med olika mer eller mindre konstruerade argument har försökt misstänkliggöra, förlöjliga eller, på vanlig svenska, såga regeringens utnämningspolitik, och nu är hon i gång igen.
Berit Andnor gör ett stort nummer av att regeringen har föreslagit att det ska bli möjligt att sekretessbelägga intresseanmälningar till generaldirektörsbefattningar. Det blir en debatt som vi får ta efter nyår. Bakgrunden är, som Berit Andnor är väl medveten om, att det finns personer som drar sig för att anmäla intresse för den typen av tjänster därför att intresseanmälningarna blir offentliga och deras nuvarande arbetsgivare och arbetskamrater får reda på att de hellre vill arbeta någon annanstans, och det kan vara negativt.
Den här spelade upprördheten är en utmärkt illustration av hur hon anstränger sig för att konstruera argument för att kunna angripa regeringen. I sin motion med anledning av det här förslaget från regeringen om sekretess för intresseanmälningar öppnar hon och hennes partikamrater för att sekretessbelägga intresseanmälningar om den sökande ber om det. Man skulle säkerligen i princip få en sådan begäran i samtliga fall. I realiteten skulle resultatet bli detsamma som med regeringens förslag.
Jag skulle vilja fråga Berit Andnor hur många öppna rekryteringsprocesser Berit Andnor bedömer att vi hade fått se om Göran Persson hade fortsatt som statsminister. Hade det varit fler eller färre än de 50 vi nu har sett?