Fru talman! Låt oss komma ihåg vad debatten handlar om. Debatten handlar om regeringens skrivelse om en reformerad utnämningspolitik, ett nytt sätt att rekrytera ledande statliga befattningshavare.
Poängen är att skapa en större öppenhet, att visa för svenska folket att inte bara de som känner statsministern och hans medarbetare kan komma i fråga för en ledande statlig befattning. Det är den ena poängen.
Den andra poängen är möjligheten att granska i efterhand om den person som slutligen får en viss befattning lever upp till de krav som regeringen ställde när man gjorde sin rekrytering. Det handlar om öppenhet och transparens.
Jag vill påstå att det är en väsentlig skillnad i dag jämfört med hur det var tidigare.
Självklart är det fortfarande regeringen som fattar beslutet, eftersom det är regeringen som har utnämningsmakten enligt regeringsformen, men regeringens sätt att utöva utnämningsmakten och de ramar som finns för regeringens möjligheter att utöva den är vad vi diskuterar här. Det är det som är intressant för konstitutionsutskottet att ha en debatt om.
Då vill jag fråga Mikael Johansson: Är det inte bra att man har öppnat upp rekryteringsförfarandet så att även andra än de som är bekanta med statsråden och deras närmaste medarbetare kan komma i fråga för en tjänst? Är det inte bra att 1 200 människor har sökt tjänster efter intresseannonsering? Är det inte bra att de här intresseanmälningarna var av så hög kvalitet att regeringen i 35 av 54 fall, när man har haft intresseannonsering till en generaldirektörsbefattning, faktiskt har valt en av de sökande till tjänsten?
Är det inte bra, Mikael Johansson?