Fru talman! När vi debatterade förra riksdagsårets kriminalvårdsbetänkande vill jag minnas att jag lyfte fram de samhällsekonomiska vinsterna av att förmå en kriminell person att bryta sin brottsliga bana.
Jag har också för mig att jag tog upp hur det verkligen inte är särskilt smart att bli kriminell, i den mån man gör ett sådant val. Det är inget bra liv. Det kanske framstår så när vi har en verklighet där vissa människor växer upp i sammanhang där den enda som har en fin bil eller en dyr klocka är kriminell. Kanske man som ung person bara ser den sidan av det hela och inte känner någon som blivit rik på eget företagande eller arbete. Då är det säkert lätt att tro att den enda vägen att själv kunna förverkliga sina drömmar är att sträcka sig utanför lagens ramar.
Kanske växer man upp med känslan att systemet är riggat för någon annan än mig, att det som det talas om på nyheterna - majoritetssamhället, självdeklarationer och studier - är för de andra, de riktiga människorna, men inte för mig och för oss som är uppväxta här och har den här bakgrunden.
När jag träffar unga människor som mellan raderna ger uttryck för en sådan uppgivenhet blir jag bara så ledsen. Hur kan det vara så? Efter alla årtionden av påstådda strävanden efter jämlikhet finns fortfarande dessa avgrundsdjupa klyftor mellan dem som har gott hopp inför sin egen framtid och dem som inte vågar hoppas på någonting.
I skärningspunkten mellan dessa hittar vi dem som ändå lyckas, som finner sin plats i tillvaron och skaffar sig goda liv. Några kommer i kontakt med sina inre supertalanger och utvecklar företagssuccéer. Andra spelar fotboll så bra att de blir nationalhjältar och rena ikoner. Några av dem söker sin framtid som kriminella. Kanske man bara halkar in där. Kanske man söker sig dit i tron att det ska bli en biljett till rikedom och lycka. Men faktum är att kriminella löper större risk att själva utsättas för brott och drabbas av sjukdomar. De har till och med en större risk att drabbas av olyckor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor
Man kanske förleds att tro att med pengar och dyra vanor följer respekt från omgivningen, beundran och högaktning. Så är det inte. Faktum är att det redan i dag är svårt att tillskansa sig sådana avsevärda medel på ett sätt som innebär acceptabla risker att det är mödan värt. Och ännu svårare ska det bli, åtminstone om Centerpartiet och Alliansen får råda.
Livet som kriminell innebär att ständigt behöva se sig över axeln, att umgås med och ha mellanhavanden med genuint opålitliga människor. Du kan inte på samma sätt som andra söka hjälp hos polisen när någon hotar dig. Och om du inte har väldigt bra sätt att tvätta de pengar som du stulit kommer du inte att kunna skaffa dig någonting som har ett bestående värde. När som helst kan den dyra klockan, som du tror att folk blir imponerade av, förverkas av polisen i samarbete med Kronofogden. Hur imponerande är det?
Här är forskningen alldeles entydig: Lever du ett kriminellt liv hamnar du förr eller senare i kriminalvårdens försorg. Och tur är väl det. Det är tur för samhället, men framför allt är det tur för dem som du har utsatt för brott och kanske ännu mer för dem som du hade utsatt för brott om du inte hade åkt dit. Faktum är också att det är tur för dig själv.
Med moderna metoder och arbetsformer har den intagne alla möjligheter att bryta ett negativt och destruktivt livsmönster. Den som har utvecklat beroendesjukdomar kan få hjälp att komma ur dem, och det finns sätt att hantera aggression som inte innebär att andra utsätts för lidande. Men det är alldeles för få som tar den chansen. Det är alldeles för många som sitter av sitt straff och sedan återvänder ut i ett kriminellt liv.
Mina kollegor i utskottet har tidigare här debatterat hur den här utvecklingen ser ut, om den blir bättre eller inte. Men oavsett vilket är det alldeles för få som får en bra återfallsförebyggande kriminalvård. Här måste krafttag till.
Vår förra regering, alliansregeringen, satte fart på det återfallsförebyggande arbetet. Men av någon anledning tyckte inte den nuvarande regeringen att det var tillräckligt viktigt, så utredningen om att utveckla återfallsförebyggande insatser lades ned. Syftet med utredningen var just att titta på de internationella exempel på vetenskapliga metoder som vi kan fastslå fungerar. Varför vill man inte göra det? Nu tillkännager vi för regeringen att utredningen ska fullbordas, vilket är bra och viktigt.
Jag står bakom samtliga Centerparti- och alliansreservationer. Men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1 från Alliansen, som också lyftes fram av kollegan Ellen Juntti, om uppsökande verksamhet - något som jag tycker är väldigt viktigt.
(Applåder)