Fru talman! Först vill Liberalerna yrka bifall till reservation 18 som handlar om behandlingsprogram inom Kriminalvården. Det är väldigt intressant att höra regeringspartiernas och Vänsterpartiets analys av den här frågan. Man kan ha en ansats till att diskutera dem som är intagna och huruvida det är bättre att de sitter på anstalt eller inte. Sedan kan man välja en annan ansats som jag vill redogöra för.
Vi får dagligen ta del av hur rättsväsendet och polisen känner en frustration över att man inte agerar tillräckligt kraftfullt mot personer som begår allvarliga brott, inte minst ungdomar. Ungdomsbrottsligheten och straffrabatten är visserligen en parallell fråga, men den påverkar ju hela frågan om straffsatser, påföljder och vilka som till slut hamnar inom kriminalvården, oavsett om det gäller frivård eller anstalt.
Min helhetsbedömning är inte att vi är för restriktiva eller för tuffa mot dem som begår hänsynslösa och allvarliga brott. I synnerhet gäller det den allt yngre kategorin unga brottslingar, unga män i många av de utsatta områdena, som står för den typen av allvarliga brott.
I det här betänkandet som handlar om vissa kriminalvårdsfrågor har Liberalerna särskilt valt att lyfta upp avhopparverksamhet och vikten av den. Jag noterar, fru talman, att bland de tre tillkännagivanden som vi gör ingår förebyggande av återfall i brott, bättre anpassade frivårdsinsatser och utvärdering av det återfallsförebyggande arbetet. Det är ju mjuka frågor. Det är positiva frågor i den meningen att de inte handlar om höjda straff eller tuffare tag.
Men jag har lyssnat på de andra partierna från regeringssidan. De har varit emot detta; det är bara det att man har ändrat strategi. Man redovisar inte längre sina reservationer i betänkandet. Men vid en jämförelse med förra året och året innan framgår att det i snarlika förslag stått att regeringspartierna motsätter sig och yrkar avslag på dessa förslag.
Jag tror inte att regeringen i grunden har ändrat politik. Däremot har man ändrat taktik vid riksdagens behandling. Men jag välkomnar att en majoritet av riksdagens partier står bakom uppmaningarna till regeringen, inte minst när det gäller åtgärder för att komma åt de unga kriminella.
Det finns också studier som visar att det är viktigt med avhopparverksamhet. Utvärderingar har återkommande visat att samhällets resurser är otillräckliga, att avhopparverksamheten är sårbar, inte minst utanför den myndighetsdrivna verksamheten, och att det finns brister i samverkan mellan myndigheter. Det finns också studier som tyvärr visar att det är ineffektivt, inte för att det i sig är dålig verksamhet, men bristerna, sårbarheten, ekonomin och organisationen gör att resultatet riskerar att bli ineffektivt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor
Jag har också tittat på polisregionerna. Det är inte alla som bedriver en aktiv avhopparverksamhet för kriminella eller för dem som har avtjänat sitt straff och är på väg ut.
I Region mitt, i min valkrets Västmanland, aviseras att man under våren ska starta upp en avhopparverksamhet, vilket är positivt. Tittar man på kommunernas egna avhopparverksamheter har vi tidigare redovisat i kammaren hur kommun efter kommun av ekonomiska eller andra skäl stänger ned dessa viktiga insatser, trots att det mesta visar att kommunerna, civilsamhället och polisen måste göra mer för att få bort de kriminella, och inte minst ungdomarna, från de här miljöerna.
En viktig del som Liberalerna återkommande lyfter i våra kriminalvårdsmotioner är utslussningen till arbete och hur man kan förbättra den, inte bara när det gäller Arbetsförmedlingen utan generellt, genom olika typer av instegsjobb, genom att se över frågan om belastningsregistret etcetera. Vi har lagt flera förslag till hur man ska öka chanserna för tidigare dömda att komma tillbaka till arbetslivet. Men det är en väldigt tuff utmaning. I många exempel som jag har fått ta del av har tidigare dömda tyvärr ingen chans på arbetsmarknaden. De faller lätt tillbaka i arbetslöshet. De söker upp gamla kriminella kamrater och umgås i de miljöerna. Sedan begår man brott igen, och till slut hamnar man återigen inom kriminalvårdens och rättsväsendets ramar.
Fru talman! Den andra frågan som vi återkommande har lyft är vikten av att man deltar aktivt och tar till sig de behandlingsprogram som erbjuds intagna som har begått allvarliga våldsbrott och sexualbrott.
Vi har haft yrkanden som har lett till tillkännagivanden från riksdagen, bland annat 2016, vilka har handlat om att man inte ska kunna få permission eller villkorlig frigivning om man inte aktivt medverkar i eller om man tackar nej till att delta i behandlingsprogram under tiden inom kriminalvården. Regeringspartierna har tidigare sagt nej till vårt förslag. De har motiverat detta genom att hänvisa till den utredning som har tittat på frågan om risk för återfall i brott.
Denna utredning är klar. Betänkandet kom sommaren 2017, och remisstiden är också slut. Jag har noterat att regeringen inte har återkommit med något förslag till riksdagen om hur risken för återfall ska påverka den villkorliga frigivningen. Jag noterar också att utredarens rekommendation till regeringen var att risk för återfall vid allvarlig brottslighet inte ska utgöra skäl mot villkorlig frigivning.
Jag vill därför fråga Socialdemokraterna om de har släppt den delen av frågan, som de återigen har haft som motivering när vi har föreslagit skärpta krav för behandlingsprogram och skärpta villkor för permission och villkorlig frigivning. Ni skriver igen att ni inte vill föregripa den här utredningen.
Utredningen är dock presenterad. Den har remitterats. Regeringskansliet har samlat in synpunkter, men vi har ännu inte hört något. Det vore väldigt intressant att få veta hur regeringen tänker i denna viktiga fråga.
(Applåder)