Herr talman! Vi är helt överens om att vi vill ha en ökad svensk sjöfart. I utredningen som fanns om konkurrensförutsättningarna talar man om något slags kritisk massa om 200 båtar, men det fungerar ju inte så. Antingen har man förutsättningar, bra konkurrens, för att vara i Sverige, och då flaggar man in. Annars flaggar man ut. Det är helt uppenbart att vi inte har dessa förutsättningar i Sverige i dag, och det är därför man flaggar ut till Danmark. Det kan också vara det att Danmark har bestämt sig för att de ska ha en stor sjöfartsnäring, och så har man lagt sina förutsättningar på den nivån.
Det kan vi inte diskutera, men helt uppenbart har vi gjort otillräckligt i Sverige. I början av den här debatten tyckte jag att Lars Johansson var väldigt ödmjuk när han diskuterade tonnageskatt. Nu har vi förflyttat oss de senaste åren, men vi kan ju se att den frågan är över tio år gammal. Det kanske är så att det är finansministrar som är de tekniska problemen.
Jag får hålla med om det som Jessica Rosencrantz redovisade. Jag behöver inte upprepa det, men det finns trots allt frågetecken kring hur man ska få till tonnageskatten. Jag tror inte att vi ska lura oss själva att tro att om vi inför tonnageskatt så löser vi alla sjöfartens problem, utan jag tror att det andra arbetet kring att ta fram en strategi och titta på andra saker är nog så viktigt i sammanhanget.
Då har vi inte berört det här med bemanningskostnader i dag. Jag skulle också önska att vi hade svenska fartyg med svenska besättningar. Men den internationella sjöfarten fungerar inte så i dag. På något sätt måste man lösa frågan om bemanningskostnaden.
Sedan handlar det inte om någon besparingsiver. Ska man byta system måste man ta med alla faktorer. Det handlar inte om att man ska se över tonnageskatten bara för att den minskar. Som jag läser det handlar det om att när man ska titta på tonnageskatten ska man även titta på alla stöd samtidigt.