Fru talman! Det råder ingen som helst tvekan om
att vi är alldeles överens, statsrådet och jag, när det
gäller asylrätten. Det är självklart så att det ska satsas
resurser på att skyddsbehövande ska ges skydd. Men
det är ju inte det som frågan gäller, utan frågan gäller
hur vi ska kunna runda de fyrkantiga regelsystem som
gör att Sveriges behov inte kan tillgodoses. Det
handlar ju om människor som kan tillgodose beho-
ven, har kompetensen men som råkar ha sökt asyl
utan att ha riktiga skäl. De finns i Sverige, talar
hygglig svenska och skulle kunna vara en tillgång för
landet. Själva kärnfrågan är hur vi ska hantera detta.
Om man bejakade arbetskraftsinvandring skulle
pressen på asylsystemet minska. Människor som
verkligen behöver asyl skulle kunna få sina ansök-
ningar behandlade snabbare. Det skulle bli både stör-
re medmänsklighet och större nytta för landet, och
dessutom, om man ser det på individuell nivå, skulle
det ge större utvecklingsmöjligheter för individer.
I övrigt repeterade statsrådet i det senaste inläg-
get mycket från inlägg nummer två.
Jag ska också kommentera frågan om de invand-
rade människor som redan finns i Sverige. Jag har
haft debatter med både statsrådet Messing och stats-
rådet Sahlin i ärendet. Och vi borde nu kunna bli helt
överens om att vi naturligtvis ska satsa på den kom-
petens som finns. Sverige är ju det enda land i värl-
den som betraktar invandring av hyggligt friska,
unga, arbetsföra och utbildade individer som ett för-
sörjningsproblem. Det här måste det definitivt bli en
ändring på.
Det är bra om vi nu faktiskt kan koncentrera oss
på diskussionen om framtiden. Då vill jag återigen
fråga: Kan vi gemensamt verka för att det blir en fri
arbetskraftsinvandring i Sverige, när det finns erbju-
danden om riktiga arbeten?