Herr talman! Vad är en vitryggig hackspett värd, eller någon annan art för den delen? Det finns människor som försöker räkna på det, men det är olidligt svårt. Det är väldigt svårt att peka ut en art och säga att den är värd si eller så mycket.
Däremot kan vi inte blunda för att samspelet mellan arter, det ekosystem som bildas av naturens levande och icke levande delar, är otroligt värdefullt och rentav livsavgörande för vår existens. De tjänster som naturen förser oss med gratis, ekosystemstjänster som de kallas, är otroligt värdefulla. Vi vet också att ett myller av arter, den biologiska mångfalden, är en viktig faktor för att förse oss med de här tjänsterna. Det är en försäkring, inte minst mot de förändringar som vi står inför med föränderligt klimat och andra förändringar. Vi kan inte säga att just den vitryggiga hackspetten eller någon annan art för den delen är totalt avgörande, men vi vet att mångfalden i sig är en försäkring som vi är beroende av.
Så långt tror jag att alla här kan vara överens. Alla är ju principiellt för biologisk mångfald. Kruxet är när vi kommer till de enskilda arterna, när det kommer till kritan och den biologiska mångfalden ställs mot andra samhällsmål. Det är då som den biologiska mångfalden ofta får stryka på foten. Det är därför vi ser att målet om biologisk mångfald är ytterligare ett av alla de miljömål som Sverige missar.
Jag tänker därför inte tala så mycket om den fina teorin om biologisk mångfald utan gå in på några av de konfliktpunkter där den biologiska mångfalden står i skottgluggen. Jag börjar med några som verkligen står i skottgluggen, nämligen rovdjuren.
När det gäller andra arter, till exempel dammfladdermöss, diskuterar vi inte här i riksdagens kammare hur många vi ska ha i Sverige, hur många som krävs, utan vi har regler och rutiner och tjänstemän som räknar på det och försöker se vad som är en livskraftig stam, vad vi kan ha för åtgärder för att vi ska ha livskraftiga populationer i Sverige. Men just rovdjuren har blivit väldigt kontroversiella. Och vi har en regering som beställer utredning efter utredning för att få en så låg siffra som möjligt, och när man inte får en så låg siffra som man vill ha kommer man med egna siffror. Det har blivit en otroligt politiserad process.
Just eftersom det har blivit denna politiska cirkus kring rovdjuren tror jag att det är bra om vi kan vara tydliga från politiskt håll med vad vi ser som målet med rovdjurspolitiken. Och för oss miljöpartister är det självklart att det är en gynnsam bevarandestatus för de rovdjur vi har i Sverige, som är en naturlig del av den svenska faunan och som ska få fylla en viktig roll i naturen.
Gynnsam bevarandestatus är ett lite tradigt begrepp. Det är inte bara ett biologiskt och vetenskapligt begrepp utan också ett juridiskt begrepp eftersom vi är bundna av EU:s regler på det här området. Precis som när det gäller många andra arter har man sätt att räkna på det här. Man brukar tala om en tumregel på 500 genetiskt effektiva individer för en livskraftig population, och det är något motsvarande man kan tänka sig för vargar och andra rovdjur också. Det behöver inte vara så krångligt.
Det som möjligen krånglar till det är att vi också har inaveln att ta hänsyn till. Vi måste både ha ett mått på populationens storlek och på inavelsgraden. Vi behöver alltså jobba med båda dessa saker samtidigt.
Om vi inte uppnått gynnsam bevarandestatus, vilket vi inte har för exempelvis varg, är det rimligt att vargarna får växa till sig innan man börjar gå ut och skjuta dem. Vi kommer förstås att behöva ha skyddsjakt även innan vi har uppnått det, när vi ser att det är sådana konflikter som inte går att lösa på annat sätt och skyddsjakten blir den sista utvägen. Men att börja ha en jakt som bara går ut på att minska en population som ännu inte uppnått gynnsam bevarandestatus är oansvarigt.
I takt med att vi når en bättre bevarandestatus för rovdjuren kan vi också ha en mer generös skyddsjakt. Då kan man göra det lättare när man ser att det finns konflikter. Men nu när vi har en sådan krisartad situation för inte minst vargstammen vad gäller inavel och så måste vi vara mer försiktiga.
Att få till en mer gynnsam bevarandestatus handlar dels om populationens storlek, dels om inaveln. Aktiva åtgärder för att förbättra genetiken kan bara bli en akutlösning. På lång sikt måste den svenska vargpopulationen få kontakt med vargar av östligt ursprung. Vi måste på ett eller annat sätt få en fungerande naturlig invandring där vargar kan komma norrifrån och ta sig genom Norrland till den mellansvenska populationen. Då måste vi hitta ett sätt att acceptera åtminstone enstaka vargföryngringar i renskötselområdet. Det kräver att vi jobbar hårt med att hitta skadeförebyggande åtgärder, att vi tar till vara den kunskap som finns och att vi ser över ersättningar och så vidare för att få detta att funka.
Jag säger inte att det är lätt; det tror jag inte. Men särskilt ni som företräder partier som vill ha en liten vargpopulation, vilket kräver en stor invandring för att det ska funka, borde verkligen ta initiativ för att få detta att fungera så att inte rennäringen får betala priset för att ni vill ha en liten vargpopulation.
Även om vargen är ett speciellt fall där man med vett och vilja försöker skjuta bort en hotad art är det största hotet mot biologisk mångfald inte att man skjuter skalbaggar och annat utan att livsmiljöerna försvinner. Ofta är det storskaliga skogsbruket boven i dramat, att biologiskt värdefulla skogar med en mångfald av arter, åldrar och strukturer förvandlas till mer enformiga plantageliknande skogar som inte alls hyser samma mångfald av arter. Detta har blivit ett stort hot mot många arter.
För att komma till rätta med detta behöver man ha både större miljöhänsyn och större arealer skyddad skog. Vi ska ju inte tala om själva skogsbruket i dag, utan det blir i en senare debatt. Det gör det lite konstigt eftersom dessa saker hänger väldigt mycket ihop. Ju större miljöhänsyn man har i skogsbruket, desto mindre arealer behöver man skydda och vice versa.
Tittar vi på skogsskyddet i stort brukar vetenskapsmännen ange som tumregel att 20 procent av arealen behöver skyddas för att tillförsäkra oss den biologiska mångfalden. Precis hur många procent det ska vara beror inte minst på vad man har för skogsbruk, men vi ser det som en tumregel.
Dessutom har Sverige i Nagoya lovat att vi ska skydda 17 procent av arealen - och inte bara vilken areal som helst, utan det ska vara biologiskt värdefulla områden. Det ska också vara ekologiskt representativa områden. Det räcker alltså inte att vi har fantastiska nationalparker i fjällen, utan vi måste också se över andra hotade områden som inte alls har skydd i samma utsträckning, till exempel den produktiva skogen.
Det är just denna produktiva skog som är så biologiskt värdefull och som i dag är skyddad i så liten utsträckning. Här behöver vi göra mycket mer, och jag ser det som en viktig uppgift för Miljömålsberedningen, som jobbar med frågor om skydd av markområden, att inte bara ha skydd för mark generellt utan också specifika mål för den produktiva skogen. Det behövs verkligen för den biologiska mångfalden.
En skog som blivit lite mer känd än andra skogar det senaste året är Ojnareskogen på Gotland. Det är ett helt unikt område med skog, myrmark och så vidare. Naturvårdsverket ser gärna att man gör nationalpark av denna värdefulla natur medan Nordkalk vill ha ett kalkbrott.
Det har varit en lång radda juridiska turer kring detta. Jag ska inte gå in på det i stort utan lite kort ta upp de täktbestämmelser som tidigare fanns och som innebar ett skydd för biologisk mångfald vid täktverksamhet. De tog man bort med löfte om att det inte skulle hindra skyddet av den biologiska mångfalden. Men i ljuset av vad som hänt i Ojnareskogen påstår jag att det var ett stort misstag och att täktbestämmelser behöver återinföras. Man behöver också något motsvarande för andra verksamheter än just täktverksamheter.
Jag passar därför på att yrka bifall till reservation 15.
Detta hjälper inte Ojnareskogen här och nu. Något som däremot skulle vara till stor hjälp är om man kunde fullfölja de nationalparksplaner som Naturvårdsverket tagit fram där området Bästeträsk skulle bli en nationalpark - givetvis med bestämmelser om att det inte ska vara ett kalkbrott i mitten, för det skulle ju förta känslan av nationalpark. Detta är något som vi skulle kunna besluta om redan här och nu.
Herr talman! Jag ska säga något kort om marina Natura 2000-områden. I dag har vi en otillfredsställande situation där dessa värdefulla marina områden utsätts för bottentrålning och andra skadliga verksamheter på ett hyfsat oreglerat sätt.
Vi har länge talat om att vi borde reglera det på ena eller andra sättet. Jag bryr mig inte så mycket om ifall man gör det via miljöbalken eller fiskelagstiftningen, bara man gör det. Min önskan är att man tar tag i de marina Natura 2000-områdena. Tekniken bryr jag mig inte om.
Herr talman! Vi har gått in på några frågor i den biologiska mångfalden. Det finns givetvis mycket mer att säga, för det finns så många olika arter och naturtyper. Men det viktiga är att vi vågar ha den biologiska mångfalden med oss i våra beslut och inte bara ser att den eller den lilla arten inte spelar någon roll och att det eller det lilla området inte spelar någon roll. Håller vi på så kommer nämligen den utarmning som vi ser och som äger rum i en rasande takt bara att fortsätta, och det kommer vi att ångra.
(Applåder)