Herr talman! Jag tänkte i likhet med Stefan Caplan i första hand uppehålla mig kring det som i betänkandet benämns "Hemvärnets insatsberedskap".
Jag har under beredningen av detta ärende i utskottet upprepade gånger ställt frågan om det är de olika oppositionspartiernas mening att det frivilliga och frivilligt arbetande hemvärnet ska ha en längre gående skyldighet att stödja samhället i den civila krishanteringen än vad det anställda, kontrakterade insatsförsvaret har. Jag har inte fått något riktigt klart svar på den frågan.
Jag vill gärna understryka den oro som jag allmänt känner för att vi från den politiska nivån ska gå in och skruva i system som har visat sig fungera under väldigt lång tid. Nu skrattar en del i bänkarna, och det kanske finns anledning att göra det. Det finns nämligen rätt många exempel på att det inte alltid blir till det bättre när vi har varit framme.
Jag har i samtal med rikshemvärnschefen fått konstaterat att hemvärnet, såvitt han känner till, inte till dags dato någonsin har nekat till att delta med resurser vid civil krishantering. Det antyder att vi har ett tämligen väl fungerande system.
I betänkandet gör man en redovisning av det som är gällande regler i dag, och de kokar ned till att när det är fråga om räddningstjänst har inte bara hemvärnet, Försvarsmakten, utan envar medborgare som befinner sig i arbetsför ålder en skyldighet att ställa sig till förfogande om detta krävs i en insats.
Man redogör också i betänkandet för det faktum att Försvarsmakten har möjlighet att stödja det civila samhället när till exempel en statlig myndighet så önskar. I detta att Försvarsmakten har denna möjlighet, eller option, ligger också att hemvärnet som en del av Försvarsmakten har samma möjlighet.
Då närmar man sig det som egentligen är själva kärnan i detta betänkande. Ska man avkräva hemvärnssoldaterna tjänstgöringsskyldighet i civil krishantering, utöver detta som jag nu har redogjort för?
Man kan då konstatera att det redan i dag finns interna bestämmelser i Försvarsmakten som gäller för hemvärnets personal, och jag förhåller mig nu till Försvarsmaktens författningssamling 2010:2, som det refereras till i betänkandet.
I 15 § framgår det att under grundberedskap, det vill säga normaltillstånd, är hemvärnssoldater efter särskilt åtagande och efter utbildning skyldiga att tjänstgöra i hemvärnet för dels bevakning av skyddsobjekt, dels bevakning i enlighet med förordningen om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium. Men sedan, herr talman, kommer det att de också är skyldiga att medverka vid räddningstjänst enligt lagen om skydd mot olyckor och vid verksamhet i samband med att Försvarsmakten lämnar stöd till en annan myndighet eller enskild enligt föreskrift i lag.
Det synes då som om det krav på utredning som framförs av majoriteten i utskottet slår in lite öppna dörrar. Här finns uppenbarligen en möjlighet också för hemvärnet, för Försvarsmakten, att binda enskilda hemvärnssoldater till tjänstgöring enligt alla dessa punkter.
Herr talman! Jag hade hoppats att majoriteten i utskottet skulle kunna ha nöjt sig med de möjligheter som uppenbarligen finns, och detta med insikten om den gamla goda devisen: "If it ain't broke, don't fix it."