Herr talman! I detta betänkande behandlas regeringens proposition
Ett starkare skydd för den enskildes integritet vid kreditupplysning
. Regeringen föreslår bland annat att beställare av kreditupplysning ska ha ett legitimt behov av informationen. Med andra ord ska inte vem som helst kunna begära kreditupplysning och granska individers ekonomi. Det är säkert någonting som vi alla kan ställa oss bakom och tycker är en självklarhet.
Men varför har regeringen så bråttom att få igenom denna lag att man inte gör det på rätt sätt? Denna lag går troligtvis inte att ändra utan att först göra grundlagsändringar.
Dessutom anses enligt detta förslag journalistiska ändamål inte vara något legitimt behov. Det kommer att drabba allmänhetens betydelsefulla insyn, bland annat i den politiska och ekonomiska makten.
Även om avsikten med lagändringen inte har varit att försvåra massmediernas åtkomst är det en uppenbar konsekvens av de begränsningar som nu föreslås.
Tunga juridiska instanser har framfört invändningar som tar sikte på att det saknas förutsättningar för att med stöd av den så kallade delegationsbestämmelsen genomföra dessa lagändringar utan att man först ändrar grundlagen.
Justitiekanslern anförde i sitt yttrande att lagtexten i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen kräver att det handlar om kreditupplysning som innebär ett otillbörligt intrång i den enskildes personliga integritet eller innehåller oriktiga eller missvisande uppgifter för att begränsningar i yttrandefriheten i hithörande frågor ska vara tillåtna.
Så yttrar sig JK i motiveringen.
Om intrånget är betydande för den enskilde men inte otillbörligt får man enligt JK alltså inte föreskriva några begränsningar i grundlagsskyddet. Inte heller får man enligt JK föreskriva begränsningar av annat slag, till exempel förbud mot utlämnande till andra personer än den som har behov av upplysningen.
Även JO och kammarrätten i Sundsvall har haft liknande synpunkter.
Lagrådet yttrade sig i februari 2010, och Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Lagrådet har ingen erinran, och Justitiekanslern säger att dessa lagförslag inte kan göras utan grundlagsändring.
Herr talman! Vad gör då regering och riksdag när JK och Lagrådet inte har samma uppfattning? Det klokaste är troligtvis att ha ett respektavstånd till grundlagen och göra på rätt sätt för att förhindra att lagens förenlighet med grundlagen inte ifrågasätts i en kommande lagprövning.
Så gör dock inte den borgerliga regeringen. Regeringen går endast på Lagrådets yttrande då det är det yttrande som man själv föredrar, och då struntar man i Justitiekanslern. Det innebär att om lagen prövas och inte är förenlig med grundlagen är den inte giltig. En grundlagsändring måste då ske med två beslut och ett riksdagsval emellan, vilket i sin tur innebär att lagen inte kan träda i kraft förrän 2014.
Hade regeringen däremot föreslagit en grundlagsändring och haft respekt för det journalistiska ändamålet att granska makthavare hade man kunnat ge direktiv exempelvis till Yttrandefrihetskommittén för att se över hur journalistiskt ändamål skulle kunna vara ett legitimt behov och vilka ändringar som hade behövts i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Då hade man kunnat ta beslut före valet i höst och sedan fattat ett nytt beslut efter valet. Då hade man kunnat låta denna lag träda i kraft 2011 precis som regeringen ville.
I sin iver att genomföra denna lagändring snubblar man på mållinjen i stället för att ta tillbaka, göra om och göra rätt.
Herr talman! Vi socialdemokrater är inte beredda att acceptera en lagändring som medför att massmediernas granskning och journalistiska arbete hämmas eller försvåras. Vi anser dessutom att det är olämpligt att genomföra lagändringar som kan ifrågasättas i en lagprövningssituation.
Jag yrkar härmed bifall till reservation 1.
(Applåder)