Herr talman! Apropå att ändra sig kan jag konstatera att det när detta ärende anhängiggjordes i finansutskottet inte kom någon motion från oppositionen. Ingen motion över huvud taget väcktes med anledning av propositionen. Oppositionen tänkte alltså släppa igenom förslaget och tyckte att det väl var bra att man gjorde dessa integritetsförstärkningar. Det var först när det började larmas från en del kvällstidningars sida som oppositionen vaknade och började tycka att detta var lite jobbigt.
Att vara lagstiftare innebär dock att göra avvägningar mellan olika motstående intressen. I detta fall har vi intresset av personlig integritet, och vi har intresset av att, som Marianne Berg beskriver det, granska makten. Min bestämda uppfattning är att argumenten för ökad personlig integritet väger väsentligt mycket tyngre än argumenten mot i detta ärende. Det är av flera skäl.
Det är inte bara för att den personliga integriteten är viktig per se utan också för att min uppfattning är att inskränkningen i mediernas möjligheter blir mycket begränsad genom detta lagförslag. Det är nämligen fortfarande fullt tillåtet för medierna att ur de offentliga register som finns ta fram upplysningar om vad politiker tjänar och vad politiker har för betalningsanmärkningar och publicera dem. Det är också fullt möjligt att genomföra all den kartläggning medierna skulle vilja.
Vad det handlar om är att det blir lite mer praktiskt besvärligt, och jag tycker att det är ett lågt pris att betala för det ökade skydd av den enskildes personliga förhållanden som lagförslaget innebär. Det är inte längre möjligt att en granne eller en nyfiken släkting vänder sig till ett kreditupplysningsföretag och får ut en kreditupplysning utan att den enskilde vet något om det.