Herr talman! Jag ser det inte på det sättet. Som jag
ser det ökar våra möjligheter att också behålla ett
strukturfondsstöd i södra Sverige om vi kan få en så
stor del som möjligt av norra Sverige inplacerad i
mål 1. Mål 1 är en del av strukturfondspolitiken som
finansieras via dessa cohesionfunds som tar 70 % av
strukturfondsstöden. De andra 30 procenten ligger i
de industriella omvandlingsområdena. Om vi kan få
en så stor del som möjligt av vårt stöd in i mål 1 tror
jag att vi ökar våra möjligheter att också få in Syd-
och Mellansverige. Skulle vi inte få det tror jag att
chansen att klara Syd- och Mellansverige blir ganska
liten.
Det finns en nyansskillnad mellan mig och Helena
Nilsson när det gäller regionalpolitiken. För mig är de
regionala centrum som finns i de svaga regionerna
oerhört viktiga. Jag hör till dem som tycker att Stock-
holm är mycket viktig för Sverige. Det är viktigt att
Stockholm har en konkurrenskraft där man kan mäta
sig med de nordeuropeiska storstäderna och att man
framgångsrikt kan tävla om detta.
Jag hörde till dem som var djupt engagerade och
gillade ansökan om OS. På samma sätt ser jag på
regionerna. Jag ser alltså en väldig styrka i att vi har
de här motorerna uppe i Norrland: Luleå, Umeå,
Sundsvall och Östersund. Jag tror att de är oerhört
strategiska för att man skall klara Norrland.
Det är viktigt att man kan bygga ihop de här regi-
oncentrumen med periferin. Så fungerar också EU:s
regionalpolitik i södra Europa. När man går in med
strukturfondsinsatser går man in i en region och för-
söker på det sättet att binda ihop centrumen med
periferin. Jag beskriver också i interpellationssvaret
hur det här kan fungera, t.ex. då det gäller satsningen
på ett universitet i ett centrum för en bra periferi i
regionen.