Herr talman! Helena Nilsson har vad gäller EU:s
regional- och strukturfondspolitik frågat mig
1. om jag är beredd att verka för att även de områden
som i dag omfattas av målen 2 och 5b även fram-
gent skall kunna erhålla stöd,
2. om jag är beredd att verka för en inom EU gemen-
sam Östersjöpolitik där Östersjöregionen ses som
ett integrerat område i behov av en integrerad
politik,
3. om jag med hänvisning till den negativa befolk-
ningsutvecklingen för Norrlands inland är beredd
att ompröva riksdagens beslut om att även kust-
området skall ingå i mål 6-området,
4. vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förenkla den
svenska hanteringen av EU:s strukturfondsmedel,
och
5. om jag är beredd att koncentrera resurser till de
områden som främst drabbats av befolknings-
minskning.
Helena Nilsson har ställt sina frågor mot bakgrund
av den ökade regionala obalansen.
Den befolkningsutveckling som vi har haft under
de senaste åren är bekymmersam. Helena Nilsson
pekar på en del av de konsekvenser som den kan föra
med sig. Den samlade befolkningsutvecklingen är
emellertid resultatet av förändringar i en rad olika
faktorer. Det finns därför anledning att se närmare på
var och en av dessa.
Bruttoomflyttningarna i landet har under ett antal
år legat på en historiskt sett hög nivå. Storstadsområ-
dena, främst Stockholmsregionen, har under de senas-
te åren haft stora inrikes inflyttningsöverskott. Fram-
för allt är det skogslänen som redovisar stora och
ökande flyttningsunderskott. Det som gör att bilden
totalt sett för 1997 skiljer sig från tidigare år är dels
att vi hade födelseunderskott i landet, dels att nettoin-
vandringen var extremt låg. Det är faktiskt så att för
första gången sedan 1809 överstiger antalet döda
antalet födda. Från att under en längre period ha haft
ett årligt födelseöverskott i landet på 20 000-30 000
personer hade vi förra året ett underskott på 3 000
personer. Invandringsöverskottet har tidigare under
1990-talet legat på i genomsnitt 25 000 personer per
år. Under 1997 var överskottet endast 6 000 personer.
Detta gör att fler kommuner och län än under tidigare
år nu redovisar minskad folkmängd. Födelseöverskott
och nettoinvandring balanserar inte i samma ut-
sträckning som tidigare utflyttningen från en rad om-
råden i landet.
Av de frågor som Helena Nilsson har ställt utgår
jag från att hon liksom jag ser strukturfonderna som
ett viktigt instrument när det gäller att skapa förut-
sättningar för en bättre utveckling i de regioner där
problemen är som störst och därmed en mer balanse-
rad utveckling i stort. Den för EU gemensamma regi-
onal- och strukturpolitiken, som nu omfattar oss, har
inneburit en kraftig ökning av resurserna för regionalt
och lokalt utvecklingsarbete. Av de ca 12 miljarder
kronor som Sverige får från strukturfonderna under
perioden 1995-1999 går hälften till åtgärder i priori-
terade regioner, dvs. områden som tillhör målen 2, 5b
och 6 eller gemenskapsinitiativen. Den andra hälften
går till arbetsmarknadspolitiska och kompetenshöjan-
de åtgärder. Även dessa åtgärder har stor betydelse
för utvecklingen i regionerna. Strukturfonderna är i
sig naturligtvis ingen undermedicin, men som en väl
integrerad del i en samlad svensk regionalpolitik är de
viktiga.
På frågan om dagens mål 2- och 5b-områden skall
kunna få stöd även efter den innevarande programpe-
rioden är svaret att regeringen arbetar intensivt för att
påverka EU-kommissionen och få förståelse hos and-
ra medlemsstater för så omfattande strukturfondsin-
satser som möjligt i Sverige inom de ramar som sena-
re kommer att fastställas för den kommande program-
perioden. Förutsättningarna för områdesavgränsning-
ar, strukturfondsmedlens fördelning m.m. kommer att
bli föremål för förhandlingar i ministerrådet med
början under senvåren i år. Ett förslag om nya för-
ordningar har aviserats av kommissionen till senare
delen av mars. När dessa förhandlingar kan vara slut-
förda är svårt att bedöma. Sannolikt blir det inte förr-
än i början av 1999. Regeringen kommer i dessa för-
handlingar att med kraft arbeta för att de nya förord-
ningarna får ett innehåll som är så gynnsamt som
möjligt för Sverige.
Östersjöfrågan har mycket hög prioritet i rege-
ringsarbetet. Det gäller på alla nivåer, såväl bilateralt
som multilateralt, t.ex. inom ramen för Östersjörådet.
Också i arbetet med att utforma EU:s strategi för
Östersjöområdet har Sverige en mycket aktiv och
pådrivande roll. I det här sammanhanget spelar
strukturfonderna en ganska liten roll. Jag vill ändå
korrigera Helena Nilssons påstående att något Inter-
regprogram för Östersjöregionen ännu inte har kunnat
realiseras och att det skulle bero på den svenska byrå-
kratin. EU-kommissionen har efter att ha tagit lång tid
på sig godkänt Interregprogrammet för Östersjöregio-
nen. Att det har tagit lång tid i kommissionen att
komma till beslut kan inte skyllas på svensk byråkrati.
Snarare beror det på att det är en komplicerad process
när många länders intressen skall jämkas samman. Jag
kan också nämna att regeringen efter förhandlingar
med kommissionen kunnat få fram drygt 40 miljoner
kronor från strukturfonderna för ett särskilt samver-
kansprogram mellan regioner i Syd- och Mellansveri-
ge och de baltiska staterna. Här sker diskussionerna
om programmets utformning direkt mellan berörda
regioner och kommissionen.
Det finns flera skäl till varför regeringen anser att
det högst prioriterade området under nästa struktur-
fondsperiod borde omfatta bl.a. de fyra nordligaste
länen i sin helhet. Skälet till att jag säger det högst
prioriterade området är att det bör ingå i mål 1. Det
viktigaste skälet för att vidga området jämfört med nu
är att det skulle innebära en ökning av resurstilldel-
ningen till regionen eftersom denna beräknas i förhål-
lande till antalet invånare. Det betyder självfallet inte
att stöd skulle kunna lämnas på samma villkor i Umeå
som i Sorsele. Utvidgningen av området får inte leda
till mindre resurser till inlandet. Hur resurserna skall
fördelas inom regionen och för vilka åtgärder är frå-
gor som vi själva har det avgörande inflytandet över.
Det är självklart att insatser i inlandet skall ha högst
prioritet.
Ett annat skäl för en förändring är att administra-
tionen och genomförandet av strukturfondsinsatserna
skulle kunna förenklas betydligt om vi i större ut-
sträckning kunde arbeta med hela län i samma pro-
gram. Erfarenheterna från nuvarande ordning när
vissa län berörs av både mål 2, 5b och 6 och dessutom
3 och 4 är att administrationen blir orimligt komplice-
rad och att samordningen av åtgärder i ett län försvå-
ras, för att inte säga omöjliggörs. Ett tredje skäl för en
förändring är att det skulle bli enklare att utnyttja de
utvecklingsresurser som finns i kustkommunerna i
form av universitet, teknikcentra och liknande för
insatser i inlandet om de tillhörde samma målområde.
Jag är väl medveten om att den svenska hantering-
en av EU:s strukturfondsmedel inte fungerar så enkelt
och smidigt som man skulle önska. Regeringen över-
väger därför lämpliga åtgärder för att förenkla och
effektivisera organisation och arbetsformer.
När det slutligen gäller Helena Nilssons fråga om
jag är beredd att koncentrera resurser till områden
som främst drabbats av befolkningsminskning utgår
jag från att det är strukturfondsresurser som avses.
Som Helena Nilsson alldeles riktigt påpekar hade de
flesta kommuner befolkningsminskning under 1997.
Skulle detta vara kriteriet för fördelning av resurser
skulle det leda till spridning i stället för koncentration.
Det är nödvändigt med en mer sammanvägd bedöm-
ning av olika regioners problem och utvecklingsmöj-
ligheter, där befolkningsminskning är en bland flera
viktiga faktorer. Det är därför som mål 6-området för
mig och för regeringen har den högsta prioriteten i
fråga om var strukturfondsinsatser i första hand bör
sättas in.