Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Jag är helt övertygad om att det svenska engagemanget i Colombia i den här frågan kommer av ett brinnande intresse för att förstärka freden, att införa fred och demokrati i Colombia.
Anledningen till att jag ställer frågan om det svenska engagemanget gäller utvärderingen av vad som skett hittills. Vi har ganska tydligt kunnat se att FN:s människorättskommissariat och många människorättsorganisationer, både inne i landet och internationellt, blivit motståndare till processen när de sett att det juridiska ramverket kring avmobiliseringen är minst sagt oklart. Mycket talar för att de paramilitärer som står för den klart största delen av det politiska våldet inte ens kommer att ställas inför rätta, och därmed saknas grunden för en hållbar fredsprocess bestående av sanning, rättvisa och gottgörelse.
När Sverige 2004 gick in i detta var argumentet att man skulle få insyn och kunna bidra till att övergreppen minskade. Det finns siffror som visar att våldet i landet skulle minska; dessa uppgifter kommer från regeringen. Men siffrorna är också omdiskuterade. Många i Colombia menar att paramilitären snarare har passerat den erövringsfas som rådde under 1990-talet och blivit en institution i sig. Avmobiliseringen ska även ha inneburit att de skaffat sig andra roller, såsom säkerhetsexperter och säkerhetsvakter, men fortfarande har samma kontroll och grepp.
Paramilitärerna själva säger att de har inflytande över så många som en tredjedel av parlamentsledamöterna. Det är oroväckande att de paramilitära grupperna har den kopplingen till statsmakten, vilket också UD konstaterar i sin senaste Colombiarapport. Det finns nämligen fakta som visar att övergreppen i Colombia inte minskat.
Sverige har medverkat till att avmobilisera nästan 20 000 paramilitärer. Det är ungefär lika många som det totala antalet paramilitärer i Colombia var från början.
Ändå fortsätter övergreppen. Paramilitärernas kopplingar till staten är uppenbara. Hur många av dessa avmobiliserade har dragits inför rätta? Det är anledningen till min fråga, och jag vill ändå ställa den frågan till utrikesministern.
Utrikesministern säger i sitt svar att Sverige för en kontinuerlig dialog med såväl FN, det civila samhället som Colombias regering. Dialogen kretsar kring många av de brister som vidlåder avmobiliseringsprocessen och hur man ska komma till rätta med dessa.
Min fråga till utrikesministern blir: Vilka krav ställs det för att man ska komma till rätta med de brister som vidlåder avmobiliseringsprocessen? När vi ser på fakta ser vi att man uppenbarligen inte lyckats alls.