Herr talman! Jag tycker att det är att gå väldigt långt och att inte ta hänsyn till vad som faktiskt har hänt att säga att ingenting har förändrat sig, för det har det naturligtvis. Om 24 000 militärer har avväpnats innebär det ändå att det har skett en förändring och att nya förutsättningar har skapats.
Det är naturligtvis svårt att direkt bevisa ett orsakssamband mellan att våldsnivån faktiskt har sjunkit och att det är verifikationsmissionen som har bidragit till det och inte andra skäl. Men om man nu konstaterar att minskat våld i tid sammanfaller med avväpningen av 24 000 paramilitärer med vapen kan man ändå konstatera att det måste finnas ett samband. I vart fall syftar det hela till att få färre människor, paramilitärer, med vapen som ju huvudsakligen har sysslat med att hota och döda, kidnappa och massakrera människor.
När det gäller det juridiska ramverket har jag förståelse för den kritik som har riktats mot lagen om rättvisa och fred. Den är långtifrån perfekt, och den motsvarar i vissa avseenden inte vedertagna internationella normer. Samtidigt är det så att vill man få till stånd en fredsbyggande process måste man ibland betala ett visst pris. Här gäller det att hitta en balans mellan rättvisa och fred. Lagen medger förvisso strafflättnader, vilket var förutsättningen för att över huvud taget få paramilitären att acceptera en avväpning. Det är, trots brister, ett unikt försök att skapa förutsättningar för fred.
Våra krav på hur den här processen ska föras vidare redovisade jag tydligt i mitt svar. Och det är de krav vi fortfarande har, och de är en förutsättning för att vi ska ge vårt stöd till den fortsatta processen.