Herr talman! Ökad rörlighet, ökat umgänge och ökad handel öppnar en av många dörrar för att umgås med andra länder. När det gäller handel med länder som inte är fullt utvecklade demokratier och som inte har den kultur som vi själva här hemma är så stolta över att vi har finns det många sätt att förhålla sig. Ett sätt är att man sluter sig, att man inte bara slutar handla med vapen utan att man även slutar handla med andra saker. Det var precis detta jag tog upp i mitt anförande kring protektionismen och om att tala med munkavle i stället för att tala med ett språk.
Vad gäller svensk vapenexport och handel med vapen är den reglerad enligt särskild ordning. Då skulle jag snarare vilja föra resonemanget att okej, vi ska icke handla med vapen, men vad är då nästa steg? Ska vi tillhandahålla fordon och andra livsnödvändiga material och produkter, eller ska man på något vis också begränsa detta för att sätta press?
Det är någonstans där jag tycker att kärnan i resonemanget finns. Ska man använda handel som ett positivt redskap, eller ska man använda det som ett redskap som bara kan nyttjas till restriktioner? I det sammanhanget är jag mer för frihandeln och för att använda det som ett positivt redskap.
Vad gäller vapenexporten hanteras den i särskild ordning, och vi har en vapenexportutredning som arbetar där alla partier dessutom ingår och kan göra sina stämmor hörda.