Fru talman! Jag delar Sonja Franssons engage-
mang i jämställdhetsfrågan, inte minst när det gäller
högre utbildning och forskning. Och jag kan nog
liksom Sonja Fransson ibland känna en väldig frust-
ration över att det går väldigt sakta just på detta om-
råde i samhället. Det går visserligen åt rätt håll men
mycket sakta. Det är därför som också statsmakterna,
inte minst riksdagen, har ställt krav på den högre
utbildningen och forskningen att vidta åtgärder för att
få saker och ting att hända.
Våra myndigheter har ett ansvar för att låta sin
verksamhet genomsyras av ett genusperspektiv för att
bli medvetna om frågorna, både i utbildningen och i
forskningen, men också vid tillsättningen. Det finns
anledning att följa våra universitet och högskolor när
de gäller hur de tillsätter de allra centralaste posterna.
Samtidigt, och det är viktigt, kan inte riksdag och
regering ta över ansvaret från universitetsvärlden för
deras utnämningar. Så långt kan vi inte gå.
Men jag delar engagemanget och frustrationen
över att det ibland går alldeles för sakta. Karolinska
Institutet har varit ett exempel där det fortfarande är
en låg väg kvar att gå.