Herr talman! Det är bra att vi inte vill ha
socialbostäder. Jag vill få till protokollet att vi är
överens på den punkten.
Det är också bra att statsrådet uppenbarligen
instämmer i min verklighetsbeskrivning. Det fanns
i statsrådets inlägg ingenting som motsade det jag
tidigare har sagt.
Vi skall komma ihåg att den försämring som många
nu upplever, de svårigheter många har att få en
bostad på den ordinarie marknaden, förekommer
trots att det i dag finns 55 000 tomma lägenheter.
Då ser man framför sig ett skräckscenario: Vad
händer den dag då konjunkturen vänder och
efterfrågan på bostäder ökar, när grupper som är
relativt köpstarka på allvar börjar efterfråga de
lägenheter som står tomma? Jag menar att vi måste
ingripa innan den här utvecklingen blir
galopperande.
Jag har ett förslag. Om vi i det här landet
subventionerar bostäder för att göra det möjligt för
alla människor att kunna bo bra och för att vi
dessutom skall bo integrerat, dvs. att olika
kategorier av människor blandas, då tycker jag att
det är fullt rimligt att statsmakterna ser till att
samhället har vissa tvångsinstrument att ta till om
någon utestänger vissa grupper från de bostäder
som skattebetalarna har varit med och
subventionerat, då skall dessa fastighetsägare
kunna tvingas att fördela bostäder till dem som bäst
behöver. Jag tycker inte att det är någon orimlig
hållning att man har ett sådant tvångsinstrument att
hota med. Ett sådant tvångsinstrument fanns också
tidigare, men det saknas nu.
Statsrådet säger då att han tycker att de vägar som
jag anvisar är fel. Men om statsrådet instämmer i
min verklighetsbeskrivning, om han delar min oro
för vad som händer, om han håller med om att vi i
det här landet skall undvika att få socialbostäder,
håller med om att väldigt många som sysslar med
bostadspolitik lokalt hävdar att vi kommer att få
socialbostäder om ingenting görs, vilket är i så fall
Bo Lundgrens medel för att förhindra den här
utvecklingen?