Herr talman! Jag tackar statsrådet även för detta
svar.
Jag vill betona att syftet med denna interpellation
inte är att polemisera utan att peka på ett allvarligt
problem, en allvarlig tendens.
Jag skulle kunna beskriva denna tendens genom att
skildra min egen verklighet. Jag bor i ett hyreshus i
Norrköping. I min trappuppgång finns alla typer av
människor. Där finns unga, gamla, lågavlönade och
högavlönade -- som jag. Där finns invandrare och
svenskar med olika yrken. En del har bott där i hela
sitt liv.
Även om det i vårt land finns segregation och
orättvisor i boendet vågar jag påstå att min
trappuppgång inte på något sätt är unik. Med
internationella mått mätt har vi ändå en
förhållandevis rättvis fördelning av våra bostäder.
Nu sker det ganska stora förändringar. Det beror
inte bara på det som vi förut pratade om, dvs.
ökade boendekostnader. Det finns också andra
förändringar i villkoren för de boende som har
orsakat ganska dramatiska förändringar.
Ett exempel på detta kunde vi läsa om i Kommun-
Aktuellt för ett tag sedan. Där berättade
socialchefen i Nyköping att det är stört omöjligt att
hitta lägenheter till flyktingar, trots att det finns
många tomma lägenheter och trots att kommunen
är beredd att stå för kostnaderna.
På ett företag i Stockholmstrakten sade man att
man inte längre tar emot långtidsarbetslösa.
I min egen kommun, Norrköping, sade nyligen det
kommunala bostadsföretagets VD i tidningen att
han nu tyckte att det var dags att kommunen
skaffade sig renodlade socialbostäder, eftersom
kommunen inte klarade av att ta hand om sociala
förturer. Med sociala förturer menade han
flyktingar, missbrukare och de som har psykiska
och fysiska handikapp.
Det är alltså många människor som i många
kommuner inte längre är välkomna på den
ordinarie bostadsmarknaden. De har fått det allt
svårare. Detta beror som sagt inte bara på ökade
boendekostnader. Jag skulle vilja påstå att framför
allt två saker har gjort att läget har försämrats för
stora grupper av människor.
Det ena är att de kommunala bostadsföretagen har
fått en ny roll. De skall i dag konkurrera på samma
villkor som privatvärdarna. De har samma
subventionsregler och snart samma skatteregler.
Det medför att de meddelar sin uppdragsgivare,
kommunen, att de inte längre kan ta ett större
socialt ansvar än privatvärdarna. Därför är väldigt
många människor som tidigare har kunnat få
bostäder hos de kommunala företagen inte längre
välkomna.
Det andra, som har gjort att situationen har blivit
så akut för många människor, är att samtidigt som
vi här i riksdagen har fattat beslut som gör att de
kommunala företagen har mindre möjligheter att
hjälpa dem som har det särskilt svårt har vi avhänt
hos den möjlighet som tidigare fanns att tvinga
privatvärdarna att ta ett socialt ansvar.
Jag hävdar inte att den bostadsanvisningslag som
fanns tidigare var en succé. Den var krånglig och
byråkratisk. Erfarenheterna från min egen
kommun säger ändock att lagen i alla fall utgjorde
ett påtryckningsmedel för att man skulle kunna
förmå de privata värdarna att träffa
överenskommelser för att ta sig an sin del av de
sociala förturerna.
Nu har dessa förändringar genomförts. Jag vill
påstå att det som har hänt i Nyköping och
Norrköping är effekter av de här politiska besluten.
Det här händer i stort sett i varje kommun runt om
i landet.
Mot denna bakgrund skulle jag vilja ställa två
frågor. Det är bra att regeringen har en grupp som
följer den här utvecklingen. Utifrån landet har det
kommit allvarliga signaler. Är de inte redan nu
tillräckligt allvarliga för att vi skall se över och
ompröva de beslut som har fattats? Jag tror att det
är svårt att vrida klockan tillbaka när det gäller
förändringen för de allmännyttiga företagen.
Däremot menar jag att det behövs ett instrument
som tvingar trilskande fastighetsägare, som inte gör
det frivilligt, att ta ett ansvar. Finns det inte redan
nu fog för att säga att det behövs en omprövning av
de beslut som har fattats?
Min andra fråga är nästan ännu viktigare. Tycker
statsrådet att det är en acceptabel utveckling att vi
får renodlade socialbostäder? Om statsrådet tycker
det, inser jag att en fortsatt debatt är tämligen
överflödig. Jag nöjer mig med dessa frågor så länge.