Fru talman! Det som hände 2007, efter det att den borgerliga regeringen hade tagit över, var att inte bara den solidariska principen mellan a-kassorna försvann, utan man höjde också avgiften för samtliga a-kassor. För de enskilda medlemmarna blev det alltså en högre kostnad. Dessutom tog regeringen bort möjligheten att dra av på skatten både när det gällde fackföreningsavgiften och a-kasseavgiften. Det är rätt väsentligt i sammanhanget, för om man tittar på kronor och ören är det ganska stor skillnad för den enskilde. Som exempel kan jag nämna att man före 2007 betalade mellan 90 och 100 kronor till a-kassan. Efter skatteavdrag blev det ungefär 60 kronor. När systemet ändrades kunde den siffran stiga från 60 kronor till 360 kronor. Det är naturligtvis olika i olika fall, men det är ett exempel på hur det kunde slå.
Bakgrunden till det var en förhoppning om att det skulle ge jobb, åtminstone lät det så i retoriken. Dessutom skulle det ha en lönedämpande effekt, vilket jag i och för sig kan sätta ett frågetecken för. Det är ju inget mål i sig att sänka lönerna. Om vi tittar på de två målen, att minska arbetslösheten och hålla tillbaka löneutvecklingen, kan vi se att det inte har fungerat. Framför allt har arbetslösheten skenat iväg; det har bara blivit värre och värre.
Man får vara glad att regeringen nu ändrar sin politik, åtminstone när det gäller solidaritetsprincipen. De som jobbar inom områden med hög risk för arbetslöshet ska inte behöva betala högre avgift än de som jobbar inom områden med lägre risk för arbetslöshet. I det tidigare systemet var det en solidaritetsprincip. Den togs bort, men nu återinförs den.
Det vore intressant att höra ministerns analys av detta. Har man kommit fram till att det inte var något bra tillvägagångssätt? Kanske kan man till och med tänka sig att gå vidare och försöka reparera de skador i a-kassan som uppstått. Vi har till exempel taket i a-kassan, som är alldeles för lågt. Bara 10 procent av löntagarna får 80 procent av sin tidigare lön. Det gjordes en generell höjning av avgiften till alla a-kassor. Dessutom slopades avdragsrätten för fackföreningsavgiften och a-kasseavgiften. Det vore intressant att titta lite närmare på detta.
Om nu effekterna inte blivit de tänkta kanske man kan reformera a-kassan i större omfattning. Det är trots allt en halv miljon som har lämnat a-kassan, och med den höga arbetslöshet vi har är risken stor att de människorna hamnar i försörjningsstöd eller blir försörjda av sin partner. Det är en dold fattigdom som har ökat, men den syns inte i statistiken. Har man en partner som har inkomst får man leva på honom eller henne. Det leder till ökad fattigdom för hela familjen.
Att så många lämnat a-kassan har inte bara ökat fattigdomen för dem som halkat ur och sedan blivit arbetslösa, utan det har också inneburit en belastning på kommunernas ekonomi. Kommunerna måste ge försörjningsstöd till dem som tidigare hade a-kassa, vilket gör att det blir svårare att få pengarna att räcka till välfärden, till skolan, vården och omsorgen. Det är ytterligare en anledning att se till att fler har möjlighet att vara med i a-kassan.