Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett särskilt
tack till den socialdemokratiska regeringen, till
Vänsterpartiets representant Kenneth Kvist och till
Miljöpartiets företrädare för att de kommit överens
om att i propositionen föreslå att meänkieli och jid-
disch ska ges erkännande som minoritetsspråk. I det
sammanhanget behöver man kanske också ställa
frågan om inte sydsamiska som språk behöver samma
särskilda erkännande.
Fru talman! I betänkandet behandlas min och Stig
Erikssons enskilda motion med rubriken "Fortsatta
steg för en samlad minoritetspolitik" på väntat sätt.
Vi var mycket väl medvetna om att vi kom med för-
slag på ett område som ännu inte vunnit allmänt er-
kännande. Jag vill ändå påstå, och jag gör det även å
Stig Erikssons vägnar, att riksdagen kommer att ta ett
historiskt beslut av stort värde när den erkänner de
nationella minoriteterna.
Vi tornedalingar är en av de minoriteter som änt-
ligen får ett officiellt erkännande. Det är också värde-
fullt att vårt språk meänkieli erkänns som minoritets-
språk. Det är en klar förbättring i förhållande till
Minoritetsspråkskommitténs ursprungsförslag.
Jag är också väl medveten om att det finns olika
uppfattningar i frågan om meänkieli är ett eget språk
eller inte. Det har också pågått en livlig debatt i Tor-
nedalen om detta. Bl.a. har anförts argument som att
erkännandet av meänkieli skulle förstärka skillnader-
na mellan den svenska delen av Tornedalen och den
finska. Den farhågan anser jag inte har någon reell
grund. Jag anser att erkännandet kommer att få mot-
satt effekt. Äntligen behöver tornedalingar som talar
meänkieli inte be om ursäkt eller känna sig under-
lägsna för att de inte behärskar riktig finska. Meän-
kieli är ett riktigt språk, och därmed kan de som talar
meänkieli och de som talar standardfinska känna
samma stolthet och självkänsla för att språken har
samma värde genom att också meänkieli fått ett offi-
ciellt erkännande.
Jag anser, som också en del forskare har framfört,
att en funktionell eller fullständig analfabetism i mo-
dersmålet inverkar negativt på individens socioeko-
nomiska status. Det är ett förhållande som gäller
generellt. Huruvida t.ex. Tornedalen ska kunna få en
mer gynnsam näringspolitisk utveckling är beroende
av den självkänsla som tornedalingarna har. Att det
egna språket är godkänt är en avgörande faktor för
denna självkänsla.
Fru talman! Jag hade förmånen att representera
Vänsterpartiet i sektion två av Minoritetskommitténs
arbete. Jag skrev där i ett särskilt yttrande att det är
viktigt att hörsamma vad tornedalingarna själva anser
om språket. Deras representant i denna kommitté
hävdade att meänkieli skulle ses som ett eget språk.
En av experterna, Henning Johansson, hade samma
uppfattning. Jag anser att hans analys är en god grund
att stå på för att ge meänkieli statusen som ett eget
minoritetsspråk.
Vi har två minoriteter som liknar varandra: sveri-
gefinnar och tornedalingar. Dessa minoriteter kvalifi-
cerar sig utifrån sina specifika förutsättningar till att
få statusen nationell minoritet. Som en konsekvens av
detta måste också deras språk skiljas åt till gagn för
de båda minoriteterna. Det får inte bli en falsk mot-
sättning mellan dessa minoriter. Båda minoriteterna
måste ges utrymme att utveckla sitt språk, sin kultur
och sin historia.
För tornedalingarnas del pågår det en livlig verk-
samhet. En grammatikbok gavs ut för ett par år sedan.
Språkkurser ges både i lokalradioregi och i studiecir-
kelform. Här vill jag lyfta fram Pajala kommun som
en föregångskommun. Den har redan beslutat att
förbereda personalen inom förskola och grundskola
för att möta behoven av kunskaper i meänkieli.
Det finns en mångfald av olika kulturella aktivi-
teter som t.ex. har lett till att böcker skrivs och mu-
sikteater spelas på meänkieli. I somras såg jag ett av
de senaste exemplen - Iloinen lohi eller Den lyckliga
laxen. Allt detta är exempel på vad den nya synen på
tornedalingarna betytt för att erövra tillbaka den
självkänsla som staten och samhället genom språk-
förtrycket tog ifrån dem.
Fru talman! Jag anser att det är viktigt att lyfta
fram att denna proposition handlar om rättigheter och
inte om tvång för den enskilde. Däremot är både
ratificeringen av de två nämnda konventionerna och
att det finns en regional lagstiftning något som stärker
dem som vill ta i anspråk de rättigheter som följer av
att tillhöra en nationell minoritet.
Det är viktigt att fortsätta arbetet med att utveckla
den samlade minoritetspolitiken. En bra grund är
lagd, men erkännandet av de nationella minoriteterna
och deras språk innebär ett stort ansvar för Sveriges
riksdag att också bevaka och fortsatt skapa goda för-
utsättningar för en medveten minoritetspolitik.
I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram
vikten av att bevaka de nationella minoriteter som
inte har ett eget förvaltningsområde, vilket många av
talarna har varit inne på. Då tänker jag speciellt på
sydsamerna, som företrädesvis finns i Krokoms, Sto-
rumans och Strömsunds kommuner. Jag tänker också
på sverigefinnarna, som företrädesvis finns i Mälar-
dalen och i västra Götaland. Jag tänker vidare på
judar och romer och kanske framför allt på de mino-
riteter som är små och som relativt sett saknar makt
och inflytande. Där har vi i riksdagen en mycket
viktig funktion att fylla.
Jag anser att det är viktigt att de strävanden som
finns i propositionen följs upp och utvärderas på ett
aktivt sätt. Erkännandet av de nationella minoriteter-
na är ett historiskt genombrott, och vi har ett särskilt
ansvar för att åtgärderna får avsedd effekt även för
dem som saknar ett särskilt uttalat förvaltningsområ-
de.
Fru talman! Stig Eriksson och jag har framfört en
rad förslag i vår motion, bl.a. att varje erkänd natio-
nell minoritet bör få utrymme på ett av universiteten
eller en av högskolorna i landet i syfte att stärka den-
na minoritets kultur, historia, språk och traditioner. Vi
har vidare föreslagit att en folkhögskola skulle kunna
bli kulturcentrum för respektive nationell minoritet.
Vi månar särskilt om de nationella minoriteter som
saknar ett eget förvaltningsområde, och för dem fyller
förskoleverksamheten och grundskolan viktiga funk-
tioner för barnen. Här bör det finnas ett mer aktivt
stöd från statens sida.
Det här är ett nationellt ansvar, och det ansvaret
ska inte överlämnas till privata intressen. Det skapar
segregation i stället för integration.
För de minoriteter som hamnar utanför förvalt-
ningsområde är det viktigt att de äldre får äldreom-
sorg på sitt eget språk. Det får inte fastna i byråkra-
tiska hinder, i resursbrist eller i argumentet att det
kostar för mycket.
Jag har noterat att vårt förslag att presstödsregler-
na för tidningar som dagligen ger ut en eller flera
sidor på ett av minoritetsspråken ska förändras så att
dessa tidningar får ett bättre stöd kan bli tillgodosett i
en utredning som håller på att se över presstödsreg-
lerna.
Vi har vidare uttryckt önskemål om textremsor på
minoritetsspråk i TV. Också detta förslag kan på sikt
vinna gehör, speciellt med hjälp av ny teknik.
Vi har också skrivit om statligt stöd till litteratur
och kulturtidskrifter och övrig kulturverksamhet till
de nationella minoriteterna. Jag vill tolka skrivning-
arna i betänkandet positivt. Om förhoppningarna inte
infrias kommer jag naturligtvis att uppmärksamma
det för att få en ändring till stånd.
Avslutningsvis hoppas jag, fru talman, att statsrå-
det Ulrica Messing kan ta till sig de invändningar jag
har som viktiga synpunkter att arbeta vidare på för att
få en ännu bättre samlad minoritetspolitik.