Fru talman! Miljöpartiet har varit delaktigt vid
tillkomsten av propositionen, som ligger till grund för
betänkandet om nationella minoriteter i Sverige. Med
anledning av det vill jag redan här i inledningen yrka
bifall till hemställan i betänkandet med undantag för
två yrkanden, som har lagts in under utskottsbehand-
lingen i brist på förväntad plats någon annanstans. Jag
återkommer till dessa yrkanden.
Med beslutet om detta betänkande kommer samer,
sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar att utgö-
ra Sveriges nationella minoriteter. Deras språk -
samiska, finska meänkieli, romani chib och jiddisch -
får ett erkännande som innebär att de mer naturligt
kan användas vid kommunikation med samhällets
viktiga servicefunktioner.
När det gäller teckenspråket, som har varit uppe
tidigare, delar jag utskottets uppfattning att det inte
faller inom ramen för syftet med konventionen. Där-
emot finns det alla skäl att på andra sätt stödja teck-
enspråket.
Betänkandet betyder att Sverige ratificerar ram-
konventionen om skydd för nationella minoriteter och
minoritetsspråkskonventionen. Båda är i kraft sedan
1998 men öppnade redan 1995 respektive 1992 för
undertecknande. Hittills har Sverige bara underteck-
nat en av dessa, nämligen ramkonventionen. Våra
grannländer Norge, Danmark och Finland har gått
före och redan tagit sitt ansvar. Danmark har inte
ratificerat minoritetsspråkskonventionen, men det
finns andra skäl till det. Därför menar vi i Miljöpartiet
att det är hög tid för en ratifikation. Och grunden är
nu lagd för en mer samlad minoritetspolitik.
Fru talman! Miljöpartiets gruppmotion MJ220
från höstens allmänna motionstid handlar om ILO-
konventionen 169. ILO står för International Labour
Organization. Det är ett av FN:s s.k. fackorgan och
har till uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor,
diskriminering och också t.ex. ursprungsfolkens vill-
kor. ILO utarbetar konventioner. Nr 169, som är
aktuell i det här fallet, innehåller ett antal bestämmel-
ser och åtaganden till skydd för just ursprungsfolken.
Eftersom det är oklart om regeringen tänker lägga
fram någon proposition om ILO-konventionen 169
under närmast överblickbara tid har två yrkanden från
vår motion i frågan lagts in i det här betänkandet.
Det första yrkandet handlar om samernas ställning
som ursprungsfolk. Mot bakgrund av ILO-
konventionens definition på ursprungsfolk omfattas
tveklöst samerna i Sverige av konventionen. Samerna
själva indentifierar sig som ursprungsfolk. De levde i
det som nu är norra Sverige långt innan landet fick
sina statsgränser. Riksdagen bekräftade också samer-
nas ställning som ursprungsfolk redan 1977. Och
samernas historia finns mycket väl beskriven och
bekräftad i det här betänkandet. Jag har därför ingen
anledning att reservera mig på den punkten. Att man
på det sättet särskilt vill få det här bekräftat har att
göra med att det med en sådan bekräftelse också
följer ansvarsåtaganden. Jag menar nämligen att des-
sa åtaganden tidigare inte har varit särskilt synliga.
Men förhoppningen är nu att samerna också i prakti-
ken ska bemötas och respekteras som ursprungsfolk,
att samisk kultur och samiskt livsmönster accepteras
som betydelsefulla och värda att utveckla. Det är
nödvändigt att samerna får ekonomiskt stöd såväl för
att odla sitt språk och använda det som ett modernt
kommunikationsmedel i tal och skrift hemma och i
samhället som för att vårda religion, slöjd, konsthant-
verk, jojk, berättarkonst och vardagliga samlevnads-
former. Samernas egna analyser av den samiska kul-
turens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter
måste alltid vara en utgångspunkt i det svensk-
samiska kultursamarbetet.
Det andra yrkandet, fru talman, som lyfts in i det
här betänkandet handlar om ratificeringen av ILO-
konventionen 169. Med tanke på att Miljöpartiet i den
frågan anser att konventionen ska ratificeras snarast,
men senast inom två år, hade det inte varit lämpligt
att invänta en proposition som kanske dyker upp först
om ett par år.
Vi instämmer alltså i huvudsak med Sven Heur-
grens utredning Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige
- Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konven-
tion nr 169, SOU 1999:25, som i direktiven för övrigt
hade en ratificering. Men till skillnad från utredarens
bedömning att detta kan ske inom en femårsperiod
vill vi gå snabbare fram.
Sverige var tillskyndare av konventionen men har
sedan underlåtit att ta sitt ansvar i frågan. Genom att
ratificera konventionen förenar sig Sverige med de
stater som för en framåtsyftande politik i ursprungs-
folksfrågor. Hit hör faktiskt både Norge och Dan-
mark, t.o.m. Holland och flera sydamerikanska länder
- men tyvärr inte Finland.
Att Sverige ratificerar konventionen får givetvis
betydelse inte enbart för samerna som folk, utan det
främjar på ett positivt och aktivt sätt möjligheterna att
förbättra situationen för ursprungsfolken i hela värl-
den. Dessa folkgrupper har de senaste 500 åren blivit
förträngda, förnekade och i vissa fall mer eller mindre
utplånade. De har rätt att kräva upprättelse, respekt
och rättigheter.
Sverige måste i dag visa i handling, inte bara i
ord, att man är beredd att lösa den samiska frågan. En
ratificering av ILO-konventionen 169 betyder i första
hand ett officiellt erkännande av samerna som Sveri-
ges ursprungsfolk, också i internationella samman-
hang. Särskilda lagstiftningsåtgärder och andra åtgär-
der som är viktiga för att vi ska kunna efterleva be-
stämmelserna i konventionen kan klaras ut successivt.
På det sättet har Norge gått till väga.
Vi är självklart väl medvetna om att konflikter
finns och att tvisternas kärnpunkt handlar om land-
rättigheter och resursfrågor, men vi anser att dessa
konflikter snarare kan öka än lösas om frågan förha-
las genom ytterligare långbänkar. Samerna är en av
de mest utredda grupper vi har i vårt samhälle.
Den gränsdragningskommission som föreslås i ut-
redningen bör ha en internationell sammansättning
för att säkerställa en rättvis hantering av frågan och
för att undvika just kopplingar till intressegrupper i
området. Självklart måste också insatser till för att
hantera konflikterna mellan de olika intressena. Den
breda informationskampanj som aviseras är mycket
välkommen. Det behövs avdramatisering och klarläg-
ganden. Det behövs att man tar itu med mytbildning
och överdrifter från båda sidor.
Miljöpartiet föreslår att det i upplysningssatsning-
en ska ingå en enkel broschyr där de olika tvistande
parterna tillsammans konstaterar vad som faktiskt står
i ILO-konventionen, vad som inte står där och vad
man inte är överens om. På så sätt skulle övertonerna
kunna klinga av, åtminstone något, och en rejäl dis-
kussion, mer präglad av ömsesidig respekt och öns-
kan om samförstånd än av misstänksamhet, kunna
utvecklas.
Så starka konflikter som det här är fråga om kan
inte sopas under mattan men kanske hanteras på ett
sätt som är mer fruktsamt för alla parter. Det gäller
frågorna om markrättigheter, skyddet för samernas
renskötsel, deras jakt- och fiskerättigheter, hur grän-
serna ska definieras, Sametingets rätt att ansvara och
förvalta, utbildningsrätt osv.
I vilket fall som helst: Oavsett en ratificering
måste en hel rad frågor klaras ut snarast. Och ingen
ska behöva känna sig överkörd eller använda det
uppgivna uttryck jag hörde en same använda: Siste
man släcker ljuset! Här måste det finnas en gemen-
sam framtid. Ingen ska behöva konkurrera ut någon
annan.
Det vore också bra om de pågående domstolspro-
cesserna angående samebyarnas vinterbetesrätt vilan-
deförklarades under gränsdragningskommissionens
arbete.
Fru talman! Det pågår för närvarande sju proces-
ser mellan tolv samebyar och skogsbrukare i norra
Sverige vad gäller sedvanerätten till vinterbete för
renar. Jag har i den här frågan ett yrkande från förra
riksdagsåret som lyfts in i betänkandet, nämligen att
det måste upprättas en någorlunda balans mellan
parterna. Samernas motpart är ofta - inte alltid, men
ofta - mycket starkare, och för att samerna ska kunna
hävda sin rätt på ett någorlunda jämbördigt sätt måste
de ges ekonomiska resurser för behövlig juridisk
kompetens.
Skogsbrukarnas rättegångskostnader täcks mesta-
dels av försäkringar, medan samebyarna inte har
möjlighet till rättshjälp. Dessutom är det rennäringen
som har bevisbördan i de pågående processerna. Sa-
merna ska alltså bevisa att de utnyttjar områden sedan
lång tid tillbaka.
Renbetesrätten har svagare skydd än markrätten. I
dag behöver inte markägaren ta samma hänsyn till
samen som samen till markägaren. Renägaren, som
måste ha årlig återväxt för att betet ska fungera,
åsamkar inte heller markägaren den skada som mark-
ägaren kan åsamka renägaren när han hugger ned
skogen. Vid varsam avverkning skulle skogsägaren
t.ex. kunna lämna ytskiktet med kvistar kvar för att ge
renbetet en chans.
De tolv samebyarna har i mars skrivit till rege-
ringen och påkallat omedelbara och effektiva åtgärder
från statens sida för säkerställande av marker för
vinterbetning och därmed grunden för den samiska
kulturen i Sápmi. Regeringen har ännu inte meddelat
något ställningstagande med anledning av samebyar-
nas skrivelse.
Fru talman! Jag ser att min talartid har runnit ut.
Jag vill därför snabbt avsluta med att säga att jag
yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.