Herr talman! Jag får ofta frågan varför Folkpartiet bryr sig så mycket om utbildning. Jag roade mig därför med att läsa lite liberal idéhistoria, och det visar sig att vi alltid gjort det. Liberaler har alltid sett skolan som den murbräcka som vi alla är överens om ska kunna riva hinder och skapa sociala vägar så att vi kan ta oss vidare. Den respekten och det kunnandet gäller såväl teoretiska som praktiska ämnen. Låt mig citera en av mina mer belästa liberala kolleger, som jag tycker har uttryckt det klockrent: Ingen vill göra en flygresa med ett plan vars delar spekulerats fram eller reparerats av en professor i teoretisk filosofi. Grunden för utbildning och bildning läggs i förskolan, som vi debatterade tidigare i dag, och i grundskolan, som vi debatterar nu.
Herr talman! Om det är någonting som blivit tydligt för mig under de år jag sysslat med utbildningsfrågor så är det det mänskliga flockbeteendet, inte minst inom politikerskaran. Någon lyfter upp frågan om betygsinflation, och alla rusar på den frågan; den ska lösa hela problemet. Därpå lyfter någon upp frågan om värdegrunden och antimobbningsprogrammen, och alla rusar vidare på den bollen, som då ska lösa skolans problem. Och i nästa stund rusar alla vidare på någonting annat. Just nu är det friskolornas vinst som debatteras mycket, som om det skulle vara roten till det svenska skolproblemet.
Alla frågor är naturligtvis viktiga i sig, men det allra viktigaste för svensk skola är att man behåller fokus, att man behåller visionen om vart vi är på väg. Svensk skola ska vara världsbäst, men vi ska inte glömma varför och varifrån vi kommer. Vi måste kunna arbeta med många frågor parallellt, och det är vad som nu sker. Många är de reformer som är sjösatta eller åtminstone planerade. Vi är på väg mot visionen om en världsbäst skola, men det kommer att ta tid. Jag är helt övertygad om att vi kommer att behöva göra ännu mer än vad vi gjort tidigare. Skolan blir nämligen aldrig klar. Det är lite grann som livet självt, ett ständigt projekt.
Att alla elever i Sverige har rätt till en bra skola och utbildning ingår i vårt samhällskontrakt. Vi kan inte acceptera någonting annat. Skolans huvuduppdrag är att ge elever oavsett kön, familjebakgrund och bostadsort förutsättningar för att nå de grundläggande målen. Den bristande likvärdigheten är ett genuint problem. Resultaten har visat på en enda lång, stabil, nedåtgående trend under många år.
Som Skolverket och Lärarnas Riksförbund nyligen tog upp, och som vi diskuterat tidigare, ökar skillnaderna i kvalitet och resultat. Sedan slutet av 1990-talet har skillnaderna mellan olika skolors betygsresultat ökat kraftigt, och skolsegregationen har antagit nya former. Återigen: Det finns flera orsaker till detta, och alltså behöver ett flertal åtgärder vidtas samtidigt. Allt går inte att skylla på enbart ett fenomen.
Det finns ett starkt samband mellan en elevs socioekonomiska bakgrund och dennes skolresultat, och det finns indikationer på att sambandet ökat under de senaste åren. Men segregation utifrån socioekonomisk bakgrund är naturligtvis bara en del av förklaringen.
Det fria skolvalet har bidragit till att elever med hög studiemotivation och engagerade föräldrar samlas i skolor där det finns många likasinnade, och det får konsekvenser för likvärdigheten. Som har sagts tidigare får lärares förväntningar och kamrattrycket naturligtvis effekter för likvärdigheten. Det innebär i själva verket att betydelsen av vilken skola eleven går i har ökat.
Men människors lust att välja fritt är tydlig. Vi väljer i dag, när vi får lov att välja. Det fria skolvalet och skolreformerna med friskolorna och valfrihetsreformen kan bara vara rätt och riktigt i grunden. Svaret på en bristande likvärdighet kan inte vara att beskära friheten. Svaret kan inte vara att alla som bor i ett kvarter måste gå i en viss skola. Man ska kunna välja, och man ska kunna välja bort. Det måste göras tydligt varför man gör det, så att vi får en tydlig faktor som visar vilka skolor som inte är så bra som de borde vara och var åtgärder behöver sättas in.
En rad stora och viktiga förändringar genomförs just nu i skolan. Mina allianskolleger har som vanligt gått igenom dem förtjänstfullt. De nya läroplanerna och kursplanerna är tydligare. De betonar skolans kunskapsmål. Kunskapskraven är tydligare formulerade. Det kommer att ha betydelse för alla elever, men särskilt för de elever som är svagare i kunskaper och studieresultat, för nu vet vi var åtgärder ska sättas in. Den nya skollagen skärper kraven på likvärdighet i skolsystemet och betonar skolans kompensatoriska uppdrag, men detta kommer inte att räcka.
Herr talman! Om du vore elev i den kommun som satsar mest på ren undervisning i grundskolor hade det investerats över 72 000 kronor i din utbildning. Om du däremot vore elev i den kommun där man satsar som minst hade utbildningen bara varit värd knappt 32 000 kronor. Det finns säkert skilda orsaker till att siffrorna ser så olika ut som de gör i dessa två ytterligheter. Men faktum kvarstår: Det är mycket stora skillnader mellan kommunernas satsningar, och så har det sett ut länge.
Visst ska undervisningskostnaderna kunna variera, men då ska det vara för att en elev behöver mer stöd än en annan, inte för att kommunernas och deras politikers ambitioner varierar. Jag tror inte - jag vet att jag har sagt det tidigare - att pengar är svaret på alla skolans problem. Men visst sjutton har de inverkan!
För att jag inte ska behöva upprepa allt som mina eminenta kolleger har sagt skulle jag vilja föra in en annan vinkling när vi talar om likvärdighet, nämligen kommunaliseringen. Det kom nog inte som någon överraskning. Tanken med kommunaliseringen var att det pedagogiska ansvaret skulle komma närmare lärarna och skolledarna. Så långt so good. Men de har inte förmått leda den pedagogiska utvecklingen, vilket vi ser tydligt. En förklaring är att lärarna har tagit sig an att göra allt möjligt annat än det de är utbildade för. De springer på en massa brandkårsuppdrag som de inte borde göra i stället för att få lov att ägna sig åt undervisning. Och undervisning är en konstform. Att vara lärare är inte att vara vilken kommunanställd som helst - och därmed vill jag inte dra skam över andra kommunanställda - utan det är delvis en konstform.
Riksrevisionen har redovisat ett antal gånger att kommunerna har svårt att leva upp till kraven och säger till och med att skammens gräns är nådd. Man konstaterar att kommunerna i ganska stor utsträckning bröt mot tidigare skollag och andra förordningar. Det är därför hög tid att vi utreder hur vi på bästa sätt får ett nytt, modernt och statligt huvudmannaskap för att skapa likvärdiga möjligheter för alla elever.
Som sagt finns det inte ett enda hugg som kan lösa denna gordiska knut. Vi kan inte springa på en boll i taget. Vi måste ta ett helhetsgrepp och ha långsiktiga ambitioner, och det har den här regeringen.
Jag yrkar avslag på alla motioner och bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Anna Steele (FP), Camilla Waltersson Grönvall (M) och Yvonne Andersson (KD).