Fru talman! Jag vill också inleda med detta att vi
för en och en halv timme sedan avslutade en mycket
minnesvärd stund rörande förintelsen. Förintelsen
innefattade ju flera förföljda grupper. De homosexuel-
la var en. De homosexuellas situation har inte upp-
märksammats i den utsträckning som den borde. De
fick minsann känna på vad intolerans och våld inne-
bär, och det får de också i dessa dagar. Vi läser just
nu i tidningarna om det som har hänt i Trollhättan.
Jag tänker inte gå in på djurförsöken här utan på
den andra delen av forskningen. Redan 1984 poängte-
rade ju homosexutredningen att forskning inom olika
områden med anknytning till homosexualitet framstår
som angelägen. Man anförde bl.a. att: "genom den
kunskap som samhället därigenom förvärvar underlät-
tas förståelsen för homosexualitet och den problema-
tik som homosexuella kan möta. Ökad förståelse och
kunskap medför i sin tur mindre risk för diskrimine-
ring."
De tre områden som utredningen lyfte fram som
särskilt angelägna var homofobi, homosexuellas
livssituation och homosexuellas historia - som ju
inbegriper de ohyggligheter som vi alltså hade en
manifestation om tidigare i dag.
Nu har det gått mer än tio år sedan homosexut-
redningen kom. Folkhälsoinstitutet har genom sin
konferens kommit fram till att det är både si och så
med vad som har hänt på forskningsområdet. Det
råder brist på kurser, brist på kompetenta lärare och
brist på teoretisk kunskap. Det finns också en medels-
brist. De som tycks vara mest intresserade av att
forskning genomförs är studenterna. De vill lära sig
mer om homosexualitet och om vad som ligger bakom
våld och intolerans. Det tycker jag är ett hälsotecken.
Vi måste ta vara på det intresset. Men vi måste alltså
få fram lärare och forskare.
Går man utanför Sveriges gränser så är det också
klent med forskningen. Vi har, i samband med att vi
skall ta ställning till barns situation och den kontro-
versiella frågan om adoption för homosexuella, fått
fram en del kunskap - bl.a. från England. Men här
skulle det behöva göras mycket mer för att belysa hur
de barn som växer upp i homosexuella relationer har
det. Därmed skulle vi, tror jag, kunna slå hål på en hel
del myter.
Den samhällsvetenskapliga kunskapen är som sagt
liten. Forskningsråden tycks inte vara särskilt intresse-
rade. Det verkar som att det här är en marginell fråga.
Jag tror också att det finns en viss rädsla för att gå in
på de här forskningsområdena. Man känner att man
riskerar att stötas ut från en institution. Jag har någon
eller några fallbeskrivningar som tyder på detta.
Därför vill jag fråga utbildningsministern om han
kan tänka sig att göra som han har gjort på en del
andra områden, alltså att öronmärka vissa medel som
t.ex. Forskningsrådsnämnden skulle ha ansvar för, för
att stimulera forskning inom det här området där det
har gått så trögt.