Fru talman! Alla vägar bär till New York. Jag tror
att alla har varit där utom jag. Jag skickade min stats-
sekreterare till New York och själv åkte jag till Eskils-
tuna. Där arbetar man nämligen med Eskilstunamo-
dellen som är den svenska varianten av New York-
modellen.
Alla som kommer tillbaka från New York berättar
om just det som både Siw Persson och Maud Eken-
dahl nämner, nämligen den högt utvecklade formen av
resultatredovisning och styrning av verksamheten
utifrån resultat. Som jag påpekade är en av de svaghe-
ter som vi har i vår polisverksamhet att den i alltför
liten utsträckning styrs av resultat och att det inte görs
tillräckliga bedömningar av vilka effekterna blir.
Om man utvecklar ett problemorienterat arbetssätt
med närpolisverksamheten i basen och en bättre ut-
vecklad ledarfunktion då kommer också resultatre-
dovisningen som en naturlig del. Det framgår av Es-
kilstunamodellen, i Sollentuna och på alla övriga
ställen där man har kommit långt i att utveckla nya
sätt att arbeta. Då blir styrning genom resultat en
naturlig del. Jag vill nog slå ett slag för en del orter i
Sverige vid sidan av New York när det gäller att se
vilken betydelse detta har och hur det kan utvecklas.
Men vi har en lång väg kvar att gå när det gäller Poli-
sen i Sverige och dess arbetsledning och resultatstyr-
ning.
Jag vill kommentera ytterligare en sak av det som
Siw Persson tog upp. Jag anser att hon hade rätt, och
det vill jag klargöra. När vi i dag kritiserar mycket av
det som sker inom Polisen och våra polismyndigheter
är det fråga om en kritik som riktar sig mot Polisen
såsom myndighet och organisation. Den riktar sig icke
mot enskilda polismän.
De enskilda polismännen är icke ansvariga för hur
organisationen fungerar. De är ansvariga för sin egen
arbetsinsats, och den är oftast av mycket god kvalitet.