Herr talman! Sylvia Lindgren verkar inte riktigt vilja höra mitt svar. Jag är väldigt tydlig. Det är svårt att vara mer tydlig än jag är. Vi har i dagsläget inget skarpt förslag från kommissionen. Som ordförande i rådet är det min uppgift att ta hänsyn till de skarpa förslag som läggs fram av kommissionen. Jag har naturligtvis synpunkter på förslag som kommer upp i den allmänna debatten, precis som jag här har redogjort för den synpunkt jag har på Stoiberförslaget. Jag tycker inte att det är en bra idé. Men eftersom vi inte vet vad som är ett skarpt förslag måste jag ställa mig tveksam till det som har förts fram. Det är väl självklart och inga konstigheter med det.
När det gäller ramdirektivet är det i och med Lissabonfördraget ett gemensamt beslut mellan rådet och parlamentet. Sannolikheten för att de förslag som har kommit fram skulle passera samrådet med parterna, sedan rådet och sist parlamentet bedömer jag som mycket liten - särskilt som jag vet att vi är några stycken som har ungefär samma grundinställning.
Vi får ibland höra att arbetsmiljölagen, direktiv och förordningar kan vara luddiga i kanten. Jag tror att det är precis så det måste vara för att uppnå flexibilitet så att myndigheterna tillsammans med parterna och arbetsgivarna kan få fram en grundläggande god arbetsmiljöpolitik. Man ska inte bygga på ett exkluderande av stora delar av arbetsmarknaden utan gå igenom riskbaserat vad som kan vara problematiskt och sedan erbjuda hjälp till de arbetsgivare som behöver det för att bli bättre arbetsgivare och kunna erbjuda bättre arbetsmiljöer. Vi måste också ha ett tydligt regelverk vad gäller sanktioner för dem som inte lever upp till kraven. Det är min grundinställning, och jag kan lugna Sylvia Lindgren och Torbjörn Björlund med att den kommer jag att fortsätta driva.